Ur tidskriften Sol Rojo (Röd Sol) nr. 45, oktober 2017
(översättning hämtad här):
DEN SPANSKA OCH KATALANSKA STORBOURGEOISIEN ÄR DET KATALANSKA FOLKETS FIENDER: IMPERIALISMEN ÄR FIENDE TILL VÄRLDENS FOLK
”Inte förrän nu är det uppenbart för alla att den nationella bourgeoisien inte strävar efter att befria 'sitt folk' från det nationella oket, utan efter friheten att suga vinster ur detta folk, friheten att bevara sina egna privilegier och sitt eget kapital. Inte förrän nu framstår det tydligt att de förtryckta nationaliteternas befrielse är otänkbar utan att bryta med imperialismen, utan att störta de förtryckta nationaliteternas bourgeoisie, utan att makten övergår till de arbetande massorna inom dessa nationaliteter. (…)
På detta sätt inledde Oktoberrevolutionen, genom att göra slut på den gamla borgerliga nationella befrielserörelsen, en ny rörelses era, de förtryckta nationernas arbetares och bönders socialistiska rörelse, riktad mot allt förtryck – och därmed också mot allt nationellt förtryck, mot bourgeoisiens makt, mot ’den egna och den utländska, mot varje imperialism över huvud taget’” (Stalin – Oktoberomvälvningen och den nationella frågan, 1918)
Under de senaste åren har det ägt rum stora massmobiliseringar i Katalonien; miljontals människor har deltagit i denna massrörelse ledd av den katalanska borgarklassen, vilket än en gång visar den spanska imperialismens svaghet, dess djupa politiska, ekonomiska och moraliska kris.
Sedan 2011 genomförs massiva mobiliseringar inom hela den spanska staten. Manifestationen den 15 maj i Madrid skulle bli starten på rörelsen 15-M. Samtidigt med den långsamma demobiliseringen av det som var 15-M, så har mobiliseringen i Katalonien för självständighet fortsatt under alla dessa år. Under den tiden har det katalanska folket inte upphört med att kämpa, utan genomfört strejker och mobiliseringar mot nedmonteringen av sjukvården och den allmänna utbildningen, mot de sociala nedskärningarna, till försvar för det katalanska språket, mot vräkningarna; kamper som har genomförts tillsammans med självständighetsrörelsen. I några fall har dessa mobiliseringar radikaliserats så långt att de t.o.m. tagit formen av stadsgerilla, såsom under universitetsstrejken i februari 2012 och 29-M:s generalstrejk 2013. Det bör understrykas att massornas kamp för sina dagskrav har förts parallellt med kampen för självständighet och inte alltid tillsammans. Arbetarrörelsen har i huvudsak stått utanför självständighetsmobiliseringen. Ett exempel är
generalstrejken den 3 oktober, där självständighetsförespråkarna bar den katalanska självständighetens fanor medan det i arbetarblocken (de fackföreningar som kallat till strejken, CGT och CNT) inte syntes en enda katalansk självständighetsfana. Det var en strejk som kallats av två separata grupper, dels fackföreningarna CGT och CNT och dels representanterna för arbetararistokratin (CC.OO. och UGT) tillsammans med katalanska företagare, och som kallades ”landets strejk”. Proletariatet existerar även i Katalonien, även om det må besvära revisionisterna och borgarklassen.
Vem leder självständighetsrörelsen?
Ledningen för den katalanska självständighetsrörelsen ligger i händerna på representanterna för den katalanska storbourgeoisien. De är samma representanter som deltog i framställandet av den spanska konstitutionen från 1978 (Miquel Roca som representerade partiet Pacte Democrátic per Catalunya), och samma som kompromissat med och understött PSOE:s och PP:s olika centralregeringar. De är samma representanter som har genomfört alla slags nedskärningar, och man ska inte glömma att nedskärningarna började i Katalonien, t.o.m. tidigare än i resten av landet, hand i hand med Convergencia Democrática de Catalunya [det dominerande liberala partiet i Katalonien – övers.anmärkn.]. Vi vet vad Pujols och Mas’ Convergencia har gjort; bl.a. förstört den katalanska sjukvården och påtvingat den en maffiastruktur för att tjäna deras ”affärer” samt överexploaterat invandrarna i köttindustrin Vic:s falska kooperativ.
Korruptionen inom Convergencia är så skandalös att de blev tvungna att byta namn (Convergencia blev det nuvarande Partit Demòcrata Europeu Català, vars förkortning är PdeCAT) och ge skenet av att självständighetsprocessen leds av medborgarorganisationer (ANC och Òmnium) och inte av politikerna.
I mobiliseringarna under dessa år har självständighetsorganisationerna inte gjort någon som helst ansträngning för att mobilisera de klassiska invandrargrupperna och ännu mindre de som anlänt senare. Det katalanska regionstyret (Generalitat), som styrs av självständighetsförespråkarna men som inte ens brytt sig om att verkställa det katalanska parlamentets beslut i självständighetsfrågan, har vägrat att gå emot staten och har systematiskt tillämpat den spanska statens lagar (t.ex. den så katastrofala och kritiserade Utlänningslagen) på de mer än en miljon utländska invånare som bor och arbetar i Katalonien. Säkerligen därför att dessa inte har rösträtt och därför inte räknas av de borgerliga politikerna; därför att den katalanska borgarklassen liksom alla borgare är rasistisk och främlingsfientlig och dessutom för att den är medveten om att om den politiska kampen tas ner till de djupaste lagren av arbetarklassen, så är det ett problem för den katalanska borgarklassen liksom för alla borgare, såsom har skett vid andra tillfällen i Kataloniens historia.
Ett smakprov på dessa individers moral har vi fått efter folkomröstningen: massorna har ställt upp, de har konfronterat den gamla statens polis, 1000 personer har anmälts skadade och inlagda på sjukhus – bara för att regionpresidenten Puigdemont, inför den spanska statens offensiv och den internationella isoleringen, skulle backa och visa sin ryggradslöshet genom att inte utropa den nya katalanska staten utan kalla till förhandlingar.
Partiet Candidatura de Unidad Popular (CUP), som av storbourgeoisiens press kallas anti-systemkandidater, fyller rollen att försköna ”processen” genom att skapa falska illusioner hos det katalanska folket och hålla tillbaka massornas mobiliseringar. Därav det återkommande talet om den fredliga vägen och icke-våldet.
Folkomröstningens väg
Vid valen till det katalanska självstyrets parlament den 27 september 2016 presenterade självständighetsfronten (PdeCAT och CUP) dessa val som en plebiscit och ett substitut för den folkomröstning som den spanska staten sagt nej till. Valresultatet gav en parlamentsmajoritet åt självständighetsblocket, men ändå utropades inte självständigheten. I stället antogs via det katalanska parlamentet en plan enligt vilken – efter en folkomröstning med tillräckligt många röster för självständighet – den katalanska republiken skulle utropas. Denna folkomröstning har nu genomförts, och den katalanska regeringen har brutit mot sin egen lag genom att inte utropa den katalanska statens födelse inom den tidsfrist som etablerats av den lag som de själva antog.
Anledningen till denna reträtt och återgång till att be om dialog är inget mysterium. Självständighetsrörelsen i den katalanska storbourgeoisiens tjänst har på alla sätt försökt att få stöd från andra imperialistmakter, inklusive från sionismen. Gentemot en stat som är med i NATO, den spanska staten, som inte kommer att tillåta någon självständighet åt någon del av sitt territorium och som har en modern armé; utan stöd från någon annan imperialistmakt, så återstår ingen annan väg för den katalanska borgarklassen än att organisera massorna och beväpna dem – men det finns inget som skrämmer stor-, mellan- och småbourgeoisien mer än det väpnade havet av massor.
Revisionismens roll
Revisionisterna har använt en rad citat från Lenin och Stalin för att attackera dessas och den internationella kommunistiska rörelsens ståndpunkter rörande den nationella frågan, för att rättfärdiga revisionisternas anpassning till den katalanska borgarklassen och deras arbete för att tvinga arbetarklassen att gå i borgarklassens ledband.
Såväl Lenin som Stalin och Ordförande Mao är mycket tydliga. Med Första världskriget och Oktoberrevolutionen inleds en ny era för mänskligheten, den proletära världsrevolutionens era. Imperialismen – ”reaktion över hela linjen” (Lenin) – kommer inte längre att tillåta någon ny borgerlig revolution; den enda vägen för kolonierna och halvkolonierna är den ny-demokratiska revolutionen ledd av proletariatet. Om varje befrielserörelse tidigare, under den fria konkurrensens stadium, var revolutionär, då den utvecklades genom att krossa feodalismen, så gäller det efter Oktoberrevolutionen att
”[understödja] sådana nationella rörelser, som är inriktade på att försvaga och störta imperialismen, men inte på att stärka och upprätthålla den. Det förekommer fall, då den nationella rörelsen i enskilda förtryckta länder råkar i konflikt med den proletära rörelsens utvecklingsintressen” (Stalin). I Katalonien har borgarklassen strävat efter en katalansk stat i allians med imperialismen, med det enda syftet att skapa ett imperialistiskt Katalonien av tredje graden, i allians med någon imperialistisk supermakt eller makt, som plattform för de katalanska storföretagen inom den nyuppdelning av världen som nu äger rum.
Den katalanska storbourgeoisien har egna intressen som står i motsättning till den katalanska arbetarklassens och folkets intressen. Fakta talar sitt eget språk: att sex av de sju katalanska företagen på Madridbörsen har lämnat Katalonien visar återigen att den katalanska storbourgeoisien är en del av den spanska storbourgeoisien; denna oligarki bildad av alliansen mellan de andalusiska och kastilianska jordägarnas samt de baskiska och katalanska industrikapitalisternas kapital. Detta visar att med denna ledning så har ”processen” inom denna dispyt mellan den spanska storbourgeoisiens fraktioner samma begränsningar och framtidsutsikter som sin reaktionära ledning.
Revisionismen har emellertid blint uppmanat till att stödja ”processen” för självständighet bara för sakens skull. Argumenten har varit flera: det första, att Katalonien är ett ”förtryckt” land, faller på sin egen orimlighet. Katalonien är en nation som har uppnått en hög kapitalistisk utvecklingsnivå, där det utvecklas en monopolkapitalism, där den katalanska storbourgeoisien som del av den spanska storbourgeoisien deltar i utsugningen av tredje världens folk. Det är inte ett land där proletariatet måste sopa bort de tre bergen (byråkratkapitalismen, feodalismen och imperialismen).
Andra argument av ”taktisk” typ, som t.ex. att om Katalonien blir självständigt så skulle det vara ett hårt slag mot den spanska imperialismen, bortser ifrån att staten inte kommer att gå med på att förlora 16% av sin befolkning och 19% av sin BNP, om det så genomförs tjugo folkomröstningar och 99% av katalanerna röstar för självständighet. Men de döljer också det faktum att den spanska staten redan befinner sig i djup kris, och Katalonien är ett bevis på detta. De döljer denna kris för att slippa åta sig huvuduppgiften, rekonstitutionen av det Kommunistiska Partiet för att inleda folkkrig. I stället för att fullgöra denna uppgift kommer de än en gång envist dragande med ”den fredliga övergången” till socialismen. Först en katalansk stat och sedan socialism, eller en konstituerande process för resten av staten, genom vilken den gamla staten skulle ”demokratiseras” och skapa bättre villkor för kampen för socialismen. I verkligheten skulle arbetarklassen på det sättet komma till detta ”övergångsstadium” utan Parti, utan Front, utan armé, utan ny makt, d.v.s. utan någonting. I stället skulle några få revisionister uppnå poster inom den gamla staten, den spanska eller den katalanska. I slutändan visar den katalanska självständighetsrörelsen i Katalonien än en gång att endast arbetarklassen med sitt Parti är kapabelt och villigt att fortsätta till slutet. Att revisionisternas roll är att tvinga arbetarklassen att gå i den ena eller andra borgarklassens ledband. Några av de nya revisionisterna har redan stor erfarenhet av detta. Det räcker att minnas deras försvar av Prachanda och hans ”taktik” ända fram till den slutliga kapitulationen. Därefter kommer den lätta biten, att slå på den som redan ligger, att ”visst var det förräderi” etc.
Vad vi maoister säger:
Mot revisionismen som har spritt falska illusioner, har vi kommunister sedan 2011 deltagit i självständighetsmobiliseringarna. Vi erkänner och försvarar Kataloniens rätt till självbestämmande, men tydliggör att det katalanska folkets stora fiender är den spanska och katalanska storbourgeoisien. Att varken självständighet eller socialism erövras med någon folkomröstning. Att på den nuvarande vägen för självständighet, i det utopiska fallet att man skulle uppnå den, så har det katalanska folket ingenting att vinna. Att i imperialismens slutliga kris så är det inte möjligt att genomföra ens den minimala grad av socialdemokrati som CUP utlovar, varken i en hypotetisk katalansk stat eller i någon annan.
Vi har fördömt ”processen” för dess reaktionära ledning. Det är nödvändigt att lära av historien för att massornas och proletariatets nuvarande kamper inte skall tjäna till ännu en upprepning av den ”katalanska pakten” (1) eller till att gå i riktning mot en kapitalistisk katalansk stat med alla dess plågor och elände för massorna till förmån för en minoritet. Repressionen och revisionisternas förräderi kommer inte att stoppa det katalanska folkets kamp. Arbetarklassen behöver sitt marxist-leninist-maoistiska Kommunistiska Parti för att förbereda och inleda folkkriget och krossa varje illusion om att reformera kapitalismen. Folkkrigets ryggmärg är den nya makten, som tar sig uttryck i antingen folkförsamling eller sovjeter etc., och garantin för folkets rättigheter är den röda armén och det beväpnade folket, milisen.
______________________________
(1) 1975 offentliggjordes den ”katalanska pakten”. De som gick i spetsen för denna pakt var Jordi Pujol, Josep Pallach, Joan Reventós och PSUC med Solé-Barberá. D.v.s. bankirerna, de stora industrikapitalisterna och revisionismen. Kontexten för den ”katalanska pakten” är den spanska imperialistiska statens djupa politiska och ekonomiska kris. I den ”gemensamma deklarationen” krävs ”självstyre” och ”friheter” samtidigt som man kräver en spansk ”punto final” -lag (https://en.wikipedia.org/wiki/Full_stop_law) genom att dra fördel av kamperna för ”amnesti”. Den ”katalanska pakten” hade som mål att hålla tillbaka massornas mobilisering, att ge ett utlopp för deras kamper inom den borgerliga ordningen och förhandla sig till en plats åt den katalanska storbourgeoisien inom det ”demokratiska” Spanien.
