Till krigets slaktande vi dragits,
vi mejats ned i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits,
nu vill vi skapa evig fred.
Om de oss driver, dessa kannibaler,
mot våra grannar än en gång,
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.
Tidigare fanns det bland klassmedvetna arbetare en utbredd förståelse av frågan om imperialismen, och antiimperialism var en självklarhet för varje revolutionär arbetare. Idag, när arbetarklassen och dess klassmedvetande tryckts tillbaka av en allmän kontrarevolutionär offensiv, råder återigen stor förvirring i frågan om imperialismen. Det är dags att sopa bort oklarheterna och bli medvetna igen.
Vad är imperialismen?
Imperialismen är inte en särskild politik som vissa kapitalister ”väljer” att använda – den är en oundviklig följd av kapitalismen i sig. Imperialismen är det stadium av kapitalismens utveckling som inleddes kring 1900, och som i korthet innebär följande:
- Ägandet koncentreras i ett fåtal monopol, den "fria konkurrensen" upphör.
- Bankkapital och industrikapital smälter samman och ger upphov till ett finanskapital.
- Kapitalexporten får en särskild betydelse (t.ex. förflyttning av produktion till tredje världen).
- Hela jordens yta kontrolleras och exploateras av några få ”rika länder” – imperialistmakter, som fortsätter att föra krig mot varandra för att omfördela de erövrade områdena (Sverige är en av dessa imperialistmakter).
(För att fördjupa sig i frågan rekommenderar vi att läsa Lenins "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium" samt "Imperialismen och socialismens splittring")
Alla dessa saker innebär att kapitalismen, när den gick in i sitt imperialistiska stadium, helt upphörde att vara progressiv, d.v.s. den kan inte längre medföra några framsteg för den stora majoriteten av jordens befolkning, utan innebär i stället att social och teknologisk utveckling hålls tillbaka - framför allt i de förtryckta länderna i tredje världen, som av imperialismens ekonomiska och politiska dominans hålls kvar i halvfeodala, närmast medeltida förhållanden, och vars befolkning lever i djupaste fattigdom och svält. Imperialismen är ruttnande kapitalism; den härskande borgarklassen har inte längre något verkligt hopp om världens framtid, utan försöker bara rädda vad som räddas kan och garantera maximal kortsiktig profit åt sig själva. Detta syns i hela deras politik och hela deras kultur, som präglar hela samhället. Kapitalismen kan inte rädda sig vare sig genom att gå bakåt eller gå framåt. Imperialismen är kapitalismens högsta och sista stadium.
Imperialismen och förräderiet inom arbetarrörelsen
Lenin visade inte bara på imperialismens existens, utan också vad imperialismen innebär för arbetarrörelsens del; hur den ger upphov till en borgerlig arbetarrörelse, som inte syftar till att störta borgarna och kapitalismen, utan i stället gör sig beroende av imperialisterna. Med hjälp av de enorma extraprofiter som kapitalisterna skaffar sig genom utsugningen av tredje världen, kan de erbjuda en del av arbetarklassen (arbetararistokratin, d.v.s. fackpampar m.fl.) vissa privilegier, och i de imperialistiska länderna skapa precis den nivå av ”välfärd” som är nödvändig för att arbetarna skall hålla sig lugna, och framför allt: för att de skall förena sig med kapitalisterna här hemma snarare än med folken i de förtryckta nationerna eller med arbetarklassen i andra länder över huvud taget. Som Per Ahlmark sade, när han skulle förklara varför USA och EU håller ihop: ”De flesta i väst vet till slut att deras gemensamma intresse är att stora delar av världen inte tas över av barbarerna”. De som för fram en sådan politik inom arbetarrörelsen kallade Lenin för socialchauvinister; socialister i ord, chauvinister i handling (med chauvinism syftade Lenin på borgerlig, imperialistisk nationalism).
Idag är det av olika skäl en del inom ”vänstern” som tycker att vi skall bortse från vad Lenin och andra marxister sade om imperialismen och arbetarrörelsens förhållande till den. De menar att de här slutsatserna är ”föråldrade”, att världen ”ser annorlunda ut idag”, och att vi därför måste hitta på ”nya” sätt att se på saken. Givetvis är det många saker som inte ser likadana ut idag som de gjorde för hundra år sedan, men om vi tittar på de grundläggande punkter om imperialismen som vi sammanfattat här ovan så måste vi fråga oss: har dessa saker verkligen förändrats på något avgörande sätt? Kontrolleras inte världsekonomin idag av några få stora monopol? Är det inte just en finansoligarki som styr och kontrollerar råvarukällorna i världen? Är det inte ännu mer uppenbart idag, att några få rika länder och kapitalistiska sammanslutningar suger ut tredje världens naturtillgångar och arbetskraft; att de lägger ner fabriker t.ex. i Sverige och flyttar sin produktion till de förtryckta nationerna? Är det inte ganska tydligt att dessa förtryckta nationer hålls kvar i efterblivenhet genom att de domineras av utländska intressen som bara är intresserade av att roffa åt sig av deras rikedomar? Är det inte alldeles uppenbart, att vi idag, t.ex. i Sverige, har borgerliga arbetarpartier som är en del av det imperialistiska systemet, och som förespråkar en s.k. ”socialism” där kapitalisterna (statliga eller privata monopol) fortfarande har makten och fortfarande suger ut både arbetarklassen här hemma och folken i tredje världen?
Utan att förstå vad imperialismen är, och att imperialisternas utsugning av tredje världen idag präglar alla politiska frågor och förutsättningarna för all klasskamp, kommer arbetarrörelsen inte att kunna bli något annat än en bricka i borgarnas spel, och inte uppnå något mer än kortsiktiga reformer.
Den svenska ”vänsterns” falanger och deras förhållande till imperialismen
Socialdemokratin (om någon nu fortfarande vill räkna den till ”vänstern”) har ju sedan länge varit en integrerad del av den svenska imperialismen; under det socialdemokratiska ”folkhemmet” berikade sig den svenska borgarklassen med stor framgång på den tredje världens bekostnad, SAP:s ledande skikt samarbetar direkt med de imperialistiska storföretagen och sossepamparna följer ofta upp sin politikerkarriär med toppjobb inom dessa storföretag.
Vänsterpartiets ledning tog, för att bara ta ett exempel, ställning för aggressionskriget mot Libyen (ett rent imperialistiskt erövringskrig som i princip ”bombade landet tillbaka till stenåldern”, ett omfattande massmord i syfte att garantera framför allt USA:s kontroll över landet). Detta kan ju verka lite konstigt för ett parti som har mage att tala om ”kamp mot imperialismen”, men är i själva verket helt logiskt om vi betänker vad vi konstaterat ovan. Den ”socialism” som Vänsterpartiets ledning talar om är inget annat än löften om lite mer ”välfärd” för att den svenska finansoligarkin skall kunna fortsätta suga ut både den svenska arbetarklassen och folken i tredje världen, om än under till synes ”mjukare”, mer ”humana” former. Vänsterpartiets ”antiimperialism”, såsom den beskrivs i deras partiprogram, handlar dels om att söka samarbete med andra imperialistmakter utöver USA (de saknar den tid då de kunde luta sig mot den ryska socialimperialismen), och dels om att marknadsföra den ”mjuka makt” (soft power) som imperialismen idag använder parallellt med aggressionskrigen för att främja sina intressen i världen. Vänsterpartiet vill alltså ha en ”mjukare” imperialism, som skall arbeta genom FN och genom rörelser för ”mänskliga rättigheter”, miljörörelser och ”demokratirörelser” för ”flerpartisystem” och ”yttrandefrihet”. Vänsterpartiet deltar redan i sådana projekt, finansierade och ledda av imperialistmakterna, på flera platser i tredje världen; en form av välgörenhet utformad för att uppfostra ”barbarerna” i "västerländsk demokratisk anda" och med ”soft power” bekämpa de rörelser som slåss för verklig frigörelse från imperialismen. Exemplet Sydafrika är tydligt: (V) skryter skamlöst om hur de ”stödde kampen mot apartheid” i Sydafrika, men säger inte ett ord om det faktum att samma kapitalister fortfarande har makten i landet, att utsugningen av den svarta majoriteten har fortsatt och att fattigdomen och repressionen idag är värre än den var under formell apartheid; Mandelas försoning med utsugarna innebar enorma fördelar för den svenska imperialismen (se vad Svenska Ambassaden i Pretoria säger om saken här). Att detta Vänsterparti, som var med och hetsade fram massmordet och massförstörelsen i Libyen, idag försöker värva väljare genom att "kritisera" imperialismen, är ingenting annat än skamligt.
Inom den autonoma/anarkistiska delen av "vänstern" finner vi lite olika inställningar till imperialismen, allt ifrån ärligt menad men förvirrad antiimperialism till ett rent socialchauvinistiskt fördömande av all antiimperialism. Den sistnämnda tendensen, som ofta dyker upp bland de anarkister som kallar sig "kommunister", har tydliga likheter med trotskismen i det att den försöker framställa sig som "proletär" genom att fördöma alla allianser mellan arbetarklassen och andra klasser. För dessa "rena proletärer" är verkligheten mycket okomplicerad; det enda som finns är ett slags idealiserad kamp mot kapitalisterna ”i allmänhet”, och den antas se likadan ut i alla länder; det faktum att miljarder människor i världen idag är fattiga bönder som lever under halvfeodala, halvkoloniala förhållanden p.g.a. imperialismens dominans är för dem oväsentligt; att några få imperialistmakter fullständigt dominerar och suger ut länderna i tredje världen betyder för dem bara att borgarklassen i vissa länder väljer att använda en "imperialistisk politik". För dem är förtrycket och efterblivenheten i de förtryckta nationerna bara resultat av reaktionär ideologi, och har inget att göra med imperialismen som världssystem. Konsekvensen blir i praktiken ofta att dessa s.k. "kommunister" ägnar sig åt att försvara den berömda "västerländska demokratin" och fördöma de regimer som den imperialistiska borgarklassen definierar som "diktaturer" - en hållning som i slutändan blir densamma som Vänsterpartiets och hela imperialismens: misären i tredje världen beror inte på imperialistisk utsugning, utan på att "barbarerna" inte lärt sig att vara "civiliserade". Denna tendens utger sig alltså för att kämpa lika mycket mot ”alla reaktionärer”, men hamnar i verkligheten på samma sida som de allra mest reaktionära och blodbesudlade imperialisterna.
 |
| Kinesisk affisch 1964: "Oppressed Peoples, Unite to Resolutely Fight Against US Imperialism" |
De självutnämnda ”marxist-leninisterna” i KP försöker idag profilera sig som ”de enda kvarvarande antiimperialisterna inom vänstern”, och fördömer mycket riktigt också imperialistiska aggressionskrig mot Irak, Libyen, Syrien etc. Men bakom de ”antiimperialistiska” slagorden döljer sig samma socialchauvinism; KP tar i praktiken avstånd från de verkligt revolutionära rörelser som för krig mot imperialismen, och ger i stället sitt stöd till de rörelser och regimer i tredje världen som söker förhandla och kompromissa sig till en mer fördelaktig position inom det imperialistiska systemet, men inte vill föra krig mot det och inte göra revolution (Kuba, Venezuela). Liksom hos Castro eller Chavez verkar det hos KP finnas en nostalgisk längtan tillbaka till den ryska socialimperialismens tid (1956-1990). Detsamma ser vi förstås ännu mer tydligt hos det parti som idag kallar sig ”SKP”.
Slutligen, även om det verkar något ansträngt att klämma in dem i en ”vänster” ens med citationstecken, så har vi våra ”fjärde världen”-vänner; de som trivs ganska bra med den relativa tryggheten under imperialiststatens beskydd här hemma samtidigt som de skamlöst romantiserar den fattigdom och efterblivenhet som imperialismen påtvingar tredje världens förtryckta nationer, och drömmer sig bort i fantasier om ”ursprungsfolk som lever i harmoni med naturen”. Denna inställning innebär att ta urbefolkningarnas rättfärdiga kamp för rätten till sin jord och självständighet som förevändning för att romantisera deras fattigdom; den går hand i hand med de reaktionärer som försöker framställa fattigdomen som ett ”val” eller en ”kultur”, och med den imperialistiska kampanj som använder ”miljön” som argument för att förhindra att de förtryckta nationerna befriar sig och utvecklar en självständig och modern industri.
Nu har vi fokuserat mycket på vad som är dåligt och vad som saknas. Vi kommer förstås också att skriva mer om hur verklig antiimperialism ser ut, men denna gång nöjer vi oss med att låta Mao och Lenin avsluta:
”I själva verket bedriver socialchauvinisterna en antiproletär, borgerlig politik, ty i verkligheten förfäktar de inte "fosterlandsförsvar" i betydelsen av kamp mot utländskt förtryck utan "rätt" för de ena eller andra "stor"-makterna att plundra kolonier och förtrycka andra folk. Socialchauvinisterna upprepar det borgerliga bedrägeriet mot folket att kriget förs för att försvara nationernas frihet och existens, och därmed går de över på bourgeoisins sida mot proletariatet. Till socialchauvinisterna hör både de, som försvarar och skönmålar regeringarna och bourgeoisien i en av de krigförande statsgrupperna, och de som i likhet med Kautsky tillerkänner socialisterna i alla krigförande stater lika rätt att "försvara fosterlandet". Då socialchauvinismen i verkligheten går ut på att försvara den "egna" imperialistiska bourgeoisiens (eller överhuvudtaget varje imperialistisk bourgeoisies) privilegier, förmåner, plundringar och våldshandlingar, innebär den ett fullständigt förräderi mot alla socialistiska uppfattningar och mot det beslut som togs vid den internationella socialistiska kongressen i Basel.”(Lenin - Socialismen och kriget)
”Opportunismen och socialchauvinismen har samma ekonomiska grundval: intressena hos ett högst obetydligt skikt av privilegierade arbetare och småbourgeoisie, vilka värnar sin privilegierade ställning, sin "rätt" till smulor av de profiter, som "deras" nationella bourgeoisie erhållit genom att plundra andra nationer, genom de fördelar dess stormaktsställning ger o.s.v.” (Lenin - Socialismen och kriget)
"Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalitativt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutionens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod" (Mao Tse-tung - Om motsättningar)
”Kinas demokratiska revolutions genomförande är beroende av bestämda samhällskrafter. Dessa samhällskrafter är arbetarklassen, bönderna, de intellektuella och den progressiva delen av bourgeoisien, d.v.s. de revolutionära arbetarna, bönderna, soldaterna, studenterna och de intellektuella samt affärsmännen med arbetarna och bönderna som de grundläggande revolutionära krafterna, och arbetarna som den klass vilken leder revolutionen. Det är omöjligt att utan dessa grundläggande revolutionära krafter eller utan arbetarklassens ledning genomföra den antiimperialistiska och antifeodala demokratiska revolutionen.” (Mao Tse-tung – Fjärdemajrörelsen)
För att studera ämnet närmare rekommenderar vi:
Lenin - Imperialismen och splittringen inom socialismen
Lenin - Imperialismen som kapitalismens högsta stadium
Mao Tse-tung - Om motsättningar
Redaktionerna för Folkets Dagblad och Röda Fanan - Neokolonialismens försvarare
