Antiimperialism är klasskamp

Kapitalisternas förmåga att upprätthålla sin utsugning och diktatur på ett "fredligt"* sätt i de imperialistiska länderna (som t.ex. Sverige) är direkt kopplad till deras förmåga att kontrollera och suga ut halvkolonier i tredje världen. När de tappar denna förmåga, antingen genom att de förlorar sina kolonier till andra imperialistmakter eller genom att de förtryckta nationerna befriar sig och slänger ut dem, så påverkar det klasskampen i deras "egna" länder på ett avgörande sätt. Den proletära internationalismen och kampen mot imperialismen och dess krig kan därför inte skiljas från klasskampen i något enskilt land. Vi har översatt ett par stycken av Stalin som illustrerar detta med exemplet Storbritannien:

"Hur kunde det hända att Storbritannien, detta land av kapitalistisk makt och makalösa kompromisser, blev en arena för gigantiska sociala konflikter? Hur kunde det hända att "Storbritannien", "havets härskarinna", blev ett generalstrejkens land? Jag skulle vilja peka på ett antal omständigheter som gjorde generalstrejken i England oundviklig. Tiden är ännu inte inne att ge ett uttömmande svar på denna fråga. Men vi kan, och bör, peka på vissa avgörande händelser som gjorde strejken oundviklig. Av dessa omständigheter kan fyra noteras som de viktigaste. För det första: Storbritannien hade förut en monopolställning bland de kapitalistiska staterna. Genom att äga ett antal mycket stora kolonier, och genom att ha en för den tiden exemplarisk industri, kunde det paradera som "världens verkstad" och håva in enorma extraprofiter. Detta var "fredens och välståndets" period i Storbritannien. Kapitalet håvade in extraprofiter, smulor från dessa extraprofiter tillföll toppskiktet inom den brittiska arbetarrörelsen, ledarna för den brittiska arbetarrörelsen tämjdes gradvis av kapitalet, och konflikterna mellan arbete och kapital avgjordes vanligen genom kompromisser. 

Men världskapitalismens vidare utveckling, särskilt utvecklingen i Tyskland, Amerika och delvis Japan, som steg in på världsmarknaden som konkurrenter till Storbritannien, undergrävde på ett radikalt sätt Storbritanniens tidigare monopolställning. Kriget och krisen efter kriget blev ännu ett avgörande slag mot Britanniens monopolställning. Extraprofiterna blev mindre, smulorna som tillföll de brittiska arbetarledarna började minska. Röster började höjas allt mer ofta om sänkningen av den brittiska arbetarklassens levnadsstandard. Perioden av "fred och välstånd" efterföljdes av en period av konflikter, lockouter och strejker. Den brittiske arbetaren började svänga åt vänster, och började allt oftare ta till metoden direkt kamp mot kapitalet."
(Stalin - Den brittiska strejken och händelserna i Polen, 1926)

Här finns originalet på engelska 

__________________________________

* D.v.s. "fredligt" i relativ mening. Även under fascistisk eller socialfascistisk "klassfred" (som i det svenska "folkhemmet") använder de förstås våld och repression för att upprätthålla sin makt. 

Generalstrejk. Liverpool 1911.

Den "invandringskritiska vänstern" och försvaret av den borgerliga ordningen

En läsare uppmärksammade oss nyligen på ett intressant avsnitt i boken The Class Struggle in the Ancient Greek World (Klasskampen i den antika grekiska världen) av den marxistiske* historikern G.E.M. De Ste. Croix. I ett kapitel där han diskuterar hur man skall använda begreppet klass kommer han in på frågan om den nutida invandringen (vi har själva gjort en snabb översättning från engelska, originalet finns här):

"Till stöd för att uppfatta klass som framför allt det kollektiva sociala uttrycket för den existerande utsugningen, snarare än (vilket är den andra extremen) som självmedveten och samfälld politisk aktivitet, vill jag anföra ett nutida fenomen av mycket stort intresse: den stora klass av tillfälliga migrerande (eller invandrade) arbetare som kommer till länderna i Nordvästeuropa huvudsakligen från länderna kring Medelhavet, och vars antal under åren från ungefär 1957 till 1972 var i storleksordningen 9 miljoner, en siffra som numera är mycket högre. Denna extraordinära förflyttning, som har beskrivits som 'omvänd kolonisering', har nyligen blivit föremål för en detaljerad och utmärkt studie, Immigrant Workers and Class Structure in Western Europe [Invandrade arbetare och klasstruktur i Västeuropa] (1973) av Stephen Castles och Godula Kosack, som påpekar att den 'innefattar överföringen av en värdefull ekonomisk resurs - mänsklig arbetskraft - från de fattiga till de rika länderna'. Invandrade arbetare innehar vanligen de lägsta befattningarna i arbetshierarkin, vilka de infödda arbetarna föredrar att undvika och ofta knappt kan förmås att åta sig över huvud taget, och vilka har de lägsta lönenivåerna. De flesta av dessa migranter har inga politiska rättigheter och är inte med i fackföreningar, och de kan vanligtvis inte vidta åtgärder för att försvara sin ställning. Även om fackliga stridsåtgärder ibland kan vara tillgängliga för dem i princip, så finns det knappast någon chans att de hänger sig åt dem, då det skulle innebära att sätta hela sin ställning på spel och riskera att väcka de inföddas oresonliga fientlighet. Invandrare är därför mer utsatta för hänsynslös utsugning än de infödda arbetarna, och de utsätts ofta för en grad av "disciplin" som den infödda arbetaren inte skulle tolerera. Detta kan inte bara ha ekonomiska utan även sociala och politiska effekter, som sträcker sig långt utanför invandrarnas egen krets. Som Castles och Kosack uttrycker det, 'invandringen bidrar till att ge stora delar av den infödda arbetarklassen medvetandet hos en 'arbetararistokrati' som stödjer eller accepterar utsugningen av en annan del av arbetarklassen. På detta sätt hjälper invandringen till att stabilisera den kapitalistiska ordningen, inte bara ekonomiskt utan också politiskt' - ett faktum som förstås har noterats med stort gillande av medlemmarna av den härskande klassen i värdländerna'.
(…)
'Invandrade arbetare kan inte anses vara en särskild klass… Alla arbetare, invandrade eller infödda, kroppsarbetare eller inte, har proletariatets grundläggande egenskaper: de äger eller kontrollerar inte produktionsmedlen, de arbetar under andras befallningar och i andras intresse, och de har ingen kontroll över produkten av sitt arbete… Invandrade arbetare och infödda arbetare utgör tillsammans arbetarklassen i dagens Västeuropa, men den är en delad klass… Vi kan därför tala om två skikt inom arbetarklassen [där de infödda arbetarna utgör det övre och invandrarna det undre skiktet]'"

Vi tror att den här beskrivningen stämmer ganska bra. Jämför även med hur Marx beskrev förhållandet mellan irländska och engelska arbetare i England på 1800-talet. Det som är uppenbart är att imperialismens utsugning av de fattiga länderna i tredje världen på ett avgörande sätt påverkar förutsättningarna för klasskampen och revolutionen i alla länder, och att borgarklassen har sina egna skäl att vilja ta emot invandrare. Men vilka slutsatser skall revolutionärerna och kommunisterna dra av detta, och hur skall de utforma sin politik utifrån denna verklighet?

För det första: är det verkligen så enkelt att arbetarklassen i t.ex. Sverige bara består av två skikt, och att det ena består av "svenskar" och det andra av "invandrare"? Nej, verkligheten ser självklart mer komplicerad ut än så, och självklart så ingår även många infödda svenskar i proletariatets undre skikt (även om det som Castles och Kosack beskriver i grunden är riktigt). En mer specifik analys av arbetarklassens olika skikt i Sverige finner vi i den här genomgången av klasserna i det svenska samhället, som den maoistiska Studiecirkeln 24 September gjorde för några år sedan.

För det andra: om invandringen "hjälper till att stabilisera den kapitalistiska ordningen", betyder det att vi bör säga nej till invandring? En del som kallar sig "kommunister" och "socialister" har dragit den slutsatsen; bloggare som Stefan Lindgren och "Björnbrum" har t.ex. gått så långt att de öppet försvarar fascistiska rörelser som Pegida och skamlöst hänger sig åt borgerlig nationalism. Även om dessa individer i sig själva inte har något större inflytande, så representerar de en ståndpunkt som förekommer även på andra håll inom "vänstern" och som om den får spridning inom arbetarklassen är mycket skadlig för vår kamp.

Hur resonerar då dessa "invandringskritiska" s.k. "socialister"? Hur menar de att kampen "mot invandringen" tjänar arbetarklassens kamp för att ta makten? När man tittar lite närmare på deras argument så blir det snabbt tydligt att de inte alls tänker i de banorna. Vad de förespråkar är inte arbetarklassens revolution, utan en återgång till det socialfascistiska "folkhemmet", drömmen om en "stabil" kapitalism med "välfärdspolitik" finansierad genom utsugningen av folken i tredje världens förtryckta nationer. De utger sig för att vara "antiimperialister", men när det gäller den svenska imperialismen så försvarar de den till varje pris (Björnbrum: "Fattigdomen utomlands är ett utländskt problem. Sverige kan efter förmåga ställa upp, men problemet är inte vårt"). I stället för att basera sig på det undre skiktet av arbetarklassen - d.v.s. de mest utsugna och förtryckta - för att mobilisera till kamp mot borgarstaten, så utgår de ifrån klassens övre skikt och predikar "lag och ordning" i stället för uppror. Vad detta innebär politiskt sammanfattade Lenin år 1916:

"Till de mest spridda av kautskyanismens sofismer hör hänvisningen till "massorna". Vi vill inte lösrycka oss från massorna och massorganisationerna, heter det! Men tänk bara efter hur Engels ställde denna fråga. De engelska tradeunionernas "massorganisationer" stod under 1800-talet på det borgerliga arbetarpartiets sida. Marx och Engels försonade sig inte av denna orsak med detsamma utan avslöjade det. De glömde för det första inte att tradeunionernas organisationer direkt omfattar bara proletariatets minoritet. Och i England var på den tiden, liksom i Tyskland idag, inte mer än en femtedel av proletariatet organiserad. Att på allvar tro, att det under kapitalismen vore möjligt att sammansluta proletariatets majoritet i organisationer, är fel. För det andra - och det är huvudsaken - är det här inte så mycket fråga om antalet medlemmar i organisationen som den reella, objektiva betydelsen av dess politik: om denna politik representerar massorna, om den tjänar massorna, d.v.s. massornas frigörelse från kapitalismen, eller om den representerar minoritetens intressen, dess försoning med kapitalismen. Just det senare var riktigt ifråga om England på 1800-talet och är idag riktigt ifråga om Tyskland och andra länder.

Från de gamla tradeunionernas "borgerliga arbetarparti", från den privilegierade minoriteten avskiljer Engels den "understa massan", den faktiska majoriteten, och till denna, som inte är infekterad av den "borgerliga respektabiliteten", appellerar han. Det är kärnan i den marxistiska taktiken!

Varken vi eller någon annan kan räkna ut hur stor del av proletariatet, som följer och kommer att följa socialchauvinisterna och opportunisterna. Det kommer först kampen att visa, det kommer först den socialistiska revolutionen att slutgiltigt avgöra. Men vi vet bestämt, att de som är för "fosterlandsförsvaret" i det imperialistiska kriget, endast representerar en minoritet. Och därför är det vår plikt, om vi vill förbli socialister, att stiga längre och djupare ned, till de verkliga massorna: häri ligger hela betydelsen av kampen mot opportunismen och hela innehållet i denna kamp. Genom att avslöja att opportunisterna och socialchauvinisterna i verkligheten förråder och säljer massornas intressen, att de försvarar de temporära privilegier, som en minoritet av arbetarna åtnjuter, att de är bärare av bourgeoisins idéer och inflytande, att de i verkligheten är bourgeoisins bundsförvanter och agenter, lär vi massorna att inse sina verkliga politiska intressen, att kämpa för socialismen och revolutionen genom de imperialistiska krigens och imperialistiska vapenstilleståndens alla långa och kvalfulla skeden." (Lenin - Imperialismen och splittringen inom socialismen, 1916) [vår fetstil -JB]

Av allt detta kan vi dra några slutsatser: borgarklassen har ett intresse av att splittra upp arbetarklassen i grupper som kan vändas mot varandra. I detta spelar imperialismens utsugning av de förtryckta nationerna och invandringen en tydlig roll. Opportunisterna och socialchauvinisterna väljer i detta läge att bidra till splittringen, och några av dem gör så genom att delta i den rasistiska hetsen (som Marx beskrev) och försvara den borgerliga ordningen i "välfärdens" namn. De klassmedvetna arbetarna å andra sidan måste i stället bekämpa rasismen och splittringen genom att (som Engels sade) appellera till "den understa massan" för att kunna bygga en revolutionär arbetarrörelse. Detta måste idag innebära kamp både mot den rasistiska, "invandringskritiska" och arbetarfientliga hetsen och mot den borgerliga, liberala så kallade "antirasismen". Invandringen har idag både potentialen att bidra till att (kortsiktigt) stabilisera kapitalismen och samtidigt potentialen att bidra till att undergräva den och störta den. Det är upp till kommunisterna och revolutionärerna att se till så att det blir det senare alternativet; de "invandringskritiska" har redan tydligt visat att de föredrar det förstnämnda.

__________________________________

* Hur marxistisk De St. Croix verkligen är har vi inte kunnat bedöma ännu, men hans bok tar upp flera intressanta frågor.

Imperialismens massmord i Medelhavet: låt inte mördarna komma undan

Tidigare i år, när en borgerlig politiker (Åsa Romson) för en gångs skull råkade kalla en spade för en spade och helt korrekt jämförde flyktingkatastroferna i Medelhavet med nazisternas folkmord, så blev hon hånad och tystad. Imperialisternas ständigt pågående massmord på tredje världens folk får nämligen bara beskrivas som om det rörde sig om något slags naturkatastrof, och den som ens gör en antydan till att vilja avslöja de verkliga orsakerna och peka ut de skyldiga måste isoleras till varje pris. Den sorg och vrede som de allra flesta människor känner när de ser drunknade och mördade eller svältande och tiggande människor måste hanteras; uppmärksamheten måste till varje pris riktas bort från de skyldiga, och de intellektuella från höger till så kallad vänster ställer villigt upp med "analyser" och förslag till åtgärder som alltid har en sak gemensamt: de riktar sig aldrig mot orsakerna, det imperialistiska systemet, dess stater och dess erövrings- och omfördelningskrig, utan syftar i stället genomgående till att försöka bevara detta system. 

Gata i Libyen efter bombkriget, understött av
Sverige och Vänsterpartiet

För detta ändamål har den härskande klassen byggt upp en hel mytologi: orsaken till att dessa människomassor riskerar sina liv för att fly från Afrika, Mellanöstern och Östeuropa är då inte att USA och övriga imperialistmakter (inklusive Sverige) exploaterar och bombar deras länder till ruiner för att skydda och utöka sina profiter i konkurrens med sina imperialistiska rivaler. Nej, som vanligt så är det "onda diktaturer" (Assad, Saddam, Khadaffi etc.) och "religiösa fanatiker" (ISIS) som är problemet, och de stackars outvecklade folken måste "räddas" från detta hemska med hjälp av MER imperialistiska krig, MER amerikanska (och svenska) bomber, och MER exploatering av arbetskraften och naturresurserna. Rasismen är inbyggd i denna mytbildning sedan kolonialismens början: de imperialistiska ländernas folk har fått lära sig att de erövrade ländernas folk är som barn som inte vet sitt eget bästa, och att det därför är de "demokratiska västländernas" plikt ("the white man's burden") att uppfostra dem och rädda dem från sig själva, med hårda nypor när så krävs. Det var denna idé som (tillsammans med hela den rasbiologiska ideologin) användes för att rättfärdiga Englands, Belgiens och de andra makternas utrotning av miljontals människor i t.ex. Afrika och Indien, och den används än idag i samma syfte, nu maskerad som en kamp för "demokrati", "mänskliga rättigheter" och "mot religionen". Den borgerliga revolutionens paroller, som en gång i tiden var revolutionära och progressiva, har under imperialismen förvandlats till ultrareaktionära slagord för att rättfärdiga utsugning och folkmord. 

Den liberala, borgerliga "vänster" som idag är en integrerad del i imperialisternas politiska system spelar en viktig roll i att sälja denna lögnaktiga världsbild till de delar av befolkningen som annars riskerar att vända sig mot systemet och organisera sig för att störta det. I Sverige sade Vänsterpartiet ja till bombkrig mot Libyen i "demokratins" namn, och både partivänstern och de "frihetliga" hjälper idag till att rättfärdiga USA:s ockupationskrig i Syrien och Irak med det kurdiska folkets kamp som förevändning*. Man uppmanar till kamp mot några av imperialismens hantlangare - mer eller mindre medvetna brickor i deras spel, såsom Assad, ISIS** eller den reaktionära turkiska staten - men mot de största massmördarna som håller i trådarna, de imperialistiska staterna med supermakten USA i spetsen, riktar man på sin höjd lite "konstruktiv kritik". I grunden är detta en "vänster" som inte vill krossa det imperialistiska världssystemet och de imperialistiska staterna, utan i stället försöker inbilla oss att systemet gradvis, via de "goda" imperialisternas inflytande, skall övergå i någon slags harmonisk "välfärdsimperialism". Med en sådan "vänster", som i praktiken fördömer de förtryckta nationernas befrielsekamp och tar imperialisternas parti***, så är det inte konstigt om de folk som vill bekämpa imperialismen i stället söker sig till reaktionära krafter, fascister och islamister som åtminstone utger sig för att kämpa mot imperialismen.

Massmördarna till sjöss...

De människor som nu dör på flykt från imperialismens terror är inte offer för någon naturkatastrof. Den fattigdom och de krig de flyr ifrån är inte "obegripliga" eller omöjliga att göra något åt. Det är inte svårt eller komplicerat att peka ut de skyldiga. Det vi ser är ett massmord som begås med berått mod av den härskande borgarklassen; den imperialistiska storbourgeoisien, dess stater, dess politiker och alla dess hantlangare; inte för att några av dem är omoraliska och "ondskefulla", utan därför att de allihop gör vad som krävs för att bevara sitt utsugarsystem och överleva i konkurrensen. Det går inte att stoppa detta massmord genom välgörenhet och insamlingar, hur goda avsikterna än är, och systemet går inte att reformera med "välfärdspolitik". Arbetarklassen har ingenting att vinna på att "begränsa invandringen", och inte heller på att låta sig luras av borgarnas "mångkulturella" projekt som gör invandrare till andra klassens medborgare som skall vara tacksamma för att de blir utsugna och förtryckta. De kapitalister som suger ut arbetarklassen i Sverige och försämrar våra levnadsvillkor mer och mer är samma kapitalister som är med och suger ut och mördar folken i Syrien, Irak eller Libyen. Den enda vägen framåt är att arbetarklassen och de förtryckta folken (oavsett nationalitet eller religion) som utgör den överväldigande majoriteten av världens befolkning, gör revolution; d.v.s. med revolutionärt krig krossar de imperialistiska och reaktionära staterna och bygger sina egna stater för att skapa ett samhälle där all utsugning och privategendom slutligen kan avskaffas. 

_________________________________________________

* Den här artikeln tar upp en viktig sida av frågan om kurderna i Syrien som den imperialistkramande delen av "vänstern" inte vill prata om, och här är det t.o.m. en av de "frihetliga" som ställer väsentliga frågor. 

** USA:s roll i ISIS' uppkomst är väl dokumenterad: 

- "Now the truth emerges: how the US fuelled the rise of Isis in Syria and Iraq"(The Guardian 2015-06-03)

- "How the US Helped Create Al Qaeda and ISIS"
(Counterpunch 2014-09-19)

*** Vi har tidigare tagit upp hur en del av dagens "vänster", t.ex. reaktionära charlataner som Hardt och Negri, motsätter sig den nationella befrielsekampen mot imperialismen och hyllar den "imperiella ordningen". 

Borgarpressen om "vänsterns problem"

"Vänstern har blivit den nya högern" skriver en borgerlig, möjligtvis socialdemokratisk, skribent vid namn Håkan Lindgren i Svenska Dagbladet. Även om han inte själv har några lösningar att komma med, så påpekar han helt riktigt att den nutida "vänstern" verkar ha gett upp kampen för ett samhälle "där ingen behöver tigga och en värld där ingen behöver fly", och i stället ägnar sig åt en slags moralistisk välgörenhet: "Det enda jag hör är ”Låt tiggarna tigga! Låt flyktingarna fly!” – och detta från det gäng som ska föreställa det människovänligare alternativet". Vi kan inte annat än hålla med. Dagens svenska "vänster" är i stort sett en borgerlig och småborgerlig rörelse, som desperat försöker klamra sig fast vid den trygghet som den fortfarande trots allt upplever i denna lilla hörna av världen, och som därför försöker rädda det rådande systemet (den "västerländska demokratin", "välfärden" etc.) genom att göra det lite "mänskligare" i stället för att störta det. Skribenten önskar sig "ett jordklot där ingen behöver fly, alltså en värld med demokrati, fred och jämlikt fördelat välstånd", men hur han tänker sig att vi ska komma dit framgår inte av artikeln. Vi kommunister å andra sidan vet att en sådan värld inte bara är möjlig, utan oundviklig; och att det inte finns någon annan väg dit än att störta kapitalismen, genom att de förtryckta folken i tredje världen slänger ut alla imperialistmakterna, och genom att arbetarklassen i varje land tar makten, tar ifrån utsugarna deras rikedomar, bygger socialism och fortsätter göra revolution tills det inte längre finns någon privategendom eller några klasser.

En annan skribent som försöker göra upp med den nutida "vänsterns" problem i desto mer "radikala" ordalag är en viss Daniel Suhonen, som beskriver sin "längtan efter en rörelse som vågar prata om socialism". Han beskriver nostalgiskt sin barndoms första maj-demonstrationer och drar t.o.m. ett utmärkt Strindbergcitat för att krydda det hela med lite revolutionsromantik. "Problemet med dagens vänster, från yttersta anarkistgrupp till Löfvens regering, är att man inte gör sin grunduppgift (...) I praktiken är man socialliberaler som vill putsa på systemet och satsa på att ge ökad likhet i chanser" skriver han. Ja, visst är det så. Men vad är då Suhonens lösning? Vad behöver arbetarklassen göra? Åter ta upp sin ideologi, marxismen, och organisera sig för att störta borgarnas diktatur och bygga socialism? Nej, det vore ju att gå för långt; i stället ska vi arbetare tydligen ta borgerliga reformister som Thomas Piketty, Naomi Klein och Owen Jones som "teoretisk grund för ett modernt socialistiskt projekt". Det faktum att ALLA reformistiska, parlamentariska, borgerligt "demokratiska" och laglydiga s.k. "socialistiska projekt" har visat sig tjäna kapitalet i stället för arbetarklassen, det faktum att de arbetande folken i hela världen redan har blivit förrådda (och mördade och fängslade) av dessa borgerliga "arbetarpartier" fler gånger än vi orkar räkna, och att deras "välfärdspolitik" inte har fört oss ett enda steg närmare socialismen, det verkar inte bekymra Suhonen.

Sanningen är den, att de som dominerar inom dagens "vänster"  ("från yttersta anarkistgrupp till Löfvens regering") har skapat en "vänster" som existerar på den imperialistiska storbourgeoisiens villkor, en rörelse som går i kapitalets koppel. Idag kan den största utsugar- och folkmördarstaten, den nordamerikanska supermakten, genomföra enorma krigsövningar på svensk mark utan några märkbara reaktioner från denna "vänster", och den blodbesudlade John McCain kan komma hit och diskutera militärt samarbete i lugn och ro utan att besväras av störande antiimperialistiska demonstranter. Idag deltar denna "vänster" själv i kapitalets hetskampanjer mot tredje världens folk, och när dessa s.k. "socialister" idag vill ge sitt klädsamma stöd till någon väpnad gerillarörelse, så ser den noga till att det är en gerillarörelse som är acceptabel för herrarna där uppe. För denna "vänster" är huvudfienden aldrig de stora utsugarna och deras imperialistiska stater, utan på sin höjd några av deras underhuggare (SD, ISIS etc.). Den arbetarklass och de förtrycka folk som redan reser sig mot systemet vill varken skribenter som Lindgren och Suhonen eller den nutida "vänstern" tala om - sådant stör väl deras drömmerier om en "frihetlig" eller "mångkulturell" så kallad socialism.

Ja, det behövs en ny arbetarrörelse. En revolutionär sådan, som vägleds av arbetarklassens ideologi och vars första brådskande uppgift är att bygga sitt parti i varje land för att organisera störtandet av den reaktionära gamla staten och byggandet av den nya, proletära. Det finns goda förutsättningar för att bygga en sådan rörelse - även i Sverige - men det kan inte ske utan att fullständigt bryta med den borgerliga och småborgerliga "vänstern".

Om "house negroes" och "field negroes"

I anknytning till vårt föregående inlägg tänkte vi kort utveckla några punkter utifrån Malcolm X' tal om "house negroes" och "field negroes" (ett avsnitt ur talet "Message to the Grassroots" från 1963). Vad är det i detta tal som fortfarande idag får borgare och liberaler till höger och "vänster" att sätta kaffe latten i halsen?

För det första så visar Malcolm X i detta tal, oavsett hur medveten han själv var om det, att rasism i grunden inte alls handlar om "raser", "kulturer" eller "intolerans", utan om klasskamp. Att vara en "husneger" eller en "fältneger" handlar nämligen inte om att förråda eller vara lojal mot någon "folkgrupp", utan om vad man har för förhållande till å ena sidan den utsugna, förtryckta klassen, och å andra sidan till utsugarklassen.

Den härskande klassen, d.v.s. kapitalisterna, storbourgeoisien (eller slavägarna) har med tiden utvecklat olika metoder för att hantera klassmotsättningarna och förhindra att de utsugna gör uppror. En gammal känd metod är att se till att skapa ett litet priviligierat övre skikt inom den förtryckta klassen, som s.a.s. kan "medla" mellan utsugaren och de utsugna och se till så att de senare inte gör uppror. Detta priviligierade skikt kan tjäna som spioner och angivare i borgarnas tjänst, men också som falska "representanter" för arbetarklassen/slavarna. Till exempel: så länge arbetarnas kamp och deras organisationer leds av detta övre skikt, d.v.s. de som har något att vinna (eller tror sig ha något att vinna) för egen del på att försvara den rådande ordningen, så länge man kan säkra detta skikts lojalitet med härskarna, så kan upproret hållas borta eller åtminstone begränsas så att det inte blir något verkligt hot mot systemet.

Detta fungerar förstås ännu bättre om man delar in folk i grupper som går tvärs över klasserna: så länge gruppen "invandrare", eller gruppen "kvinnor", eller gruppen "svenskar" (o.s.v.) representeras av borgarna, småborgarna eller det priviligierade skiktet av arbetare inom respektive grupp, så kan man garantera den "sociala freden". *

Allt det här är förstås väldigt provocerande och jobbigt att höra för borgarna, men framför allt för dem som känner sig träffade. "Husneger" syftar ju nämligen precis på dem som utges för att representera de förtryckta och upproriska, men i själva verket fyller funktionen att lugna ner oss och uppmana oss att bli "integrerade", vara laglydiga och "samarbeta" med borgarstaten.**

_____________________________________________________

* Det är bl.a. därför som vi kommunister brukar prata om huvudmotsättning. Huvudmotsättningen i Sverige idag är den mellan arbetarklass och borgarklass, och inser man inte detta så hamnar man lätt på fel sida i kampen. På samma sätt så är huvudmotsättningen på internationell nivå idag motsättningen mellan imperialismen och de förtryckta nationerna i tredje världen, och oviljan att inse detta får en del inom ”vänstern” att ställa sig skamlöst på den ena eller andra imperialiststatens sida i stället för på de utsugna massornas.

** Artisten Carlito har gjort en svensk variant av Malcolm X' tal, kallat "Husblatten vs. Fältblatten". Den finns inte på YouTube, men går t.ex. att hitta här. Rekommenderas starkt!

Jakt på "islamister" som förevändning för mer repression mot arbetarklassen

Den som läser borgarpressen har nog inte kunnat missa att kampen mot "islamiseringen" av Sverige nu är på tapeten igen. Den här gången är det dock inte SD eller någon av deras bruna kollegor som "vågar ta bladet från munnen" och kräver hårdare tag mot den där farliga förortsbefolkningen; den här gången är det den s.k. "vänstern".

Argumenten har vi hört förut: våra förorter har blivit "som Afghanistan", där "skäggiga män" förtrycker kvinnorna och där homosexuella blir förföljda. Lösningen som denna "vänster" föreslår är också i grunden densamma som USA:s och dess underhuggares "lösning" i Afghanistan: under täckmantel av att "befria de förtryckta" skall den imperialistiska staten ingripa med fast hand och lära undersåtarna "frihet" och "demokrati".  I Afghanistan liksom i många andra länder understöds detta korståg för den "västerländska demokratin" som bekant av soldater, drönare och bomber i ett ständigt pågående massmord på kvinnor, män och barn som kan misstänkas opponera sig mot att bli "befriade" av en ockupationsmakt som suger ut deras land och folk. I fallet med de svenska förorterna föreslås den imperialistiska borgarstaten ingripa i form av indraget stöd till suspekta organisationer och med en s.k. "medborgarrättsminister" som såvitt vi kan förstå skulle få uppdraget att styra upp den ideologiska skolningen och rätta till förortsbefolkningens tankar enligt den "västerländska" eller "svenska" kulturens principer. Som vi redan vet, även om denna s.k. "vänster" undviker att nämna det, så kommer en sådan indoktrineringskampanj i arbetarförorterna givetvis att understödjas av ännu mer repression, övervakning och trakasserier med hjälp av statens våldsapparat: alltihop ingår nämligen i statens nya kampanj mot "radikaliseringen av förorten".

För det är just "radikaliseringen av förorten" som är kärnan i det hela. Borgarklassen och dess stat bryr sig inte ett jota om att bekämpa kvinnoförtryck och reaktionära ideologier. "Islamismen" och dess feodala patriarker har i själva verket formats och främjats av de imperialistiska staterna och tjänar som deras verktyg, både när det gäller att lägga under sig fattiga länder i tredje världen och när det gäller att bekämpa "social oro" i arbetarkvarteren på hemmaplan. Vad gäller att våldta och mörda kvinnor så är det också förlåtligt så länge du är på "rätt sida", t.ex. om du är NATO-soldat (läs här eller här om NATO:s våldtäkter), eller FN-soldat (läs här), eller svensk polis (de kommer lindrigt undan, se t.ex. här och här). Nej, det som verkligen oroar den härskande klassen är just "radikaliseringen", d.v.s. det faktum att en allt större del av arbetarklassen i förorterna har tröttnat på att leva på knä och vägrar att tacksamt buga inför borgarstaten.

Husby 2013

Den "radikalisering" som skrämmer borgarna mer än något annat och som de till varje pris vill försöka stoppa är inte "islamismen", utan en arbetarklass som hotar att bli klassmedveten och organisera sig utanför och MOT den borgerliga staten. När de härskande försöker tackla detta hot finner de att "islamismen" är dubbelt användbar: å ena sidan kan de inbilla folk att "islamismen" är det stora hotet mot det utsugarsystem som de kallar den "västerländska civilisationen", vilket förstås får "IS" och "Al Qaeda" att framstå som intressanta alternativ för dem som med rätta hatar detta system (och det är helt klart bättre för borgarna om de förtryckta blir islamister i stället för klassmedvetna revolutionära arbetare). Å andra sidan är den påstådda kampen mot religiös "extremism" i kombination med en hycklande borgerlig feminism ett perfekt sätt att få även den liberala småborgerliga "vänstern" att hetsa mot muslimer och kräva mer statlig repression mot arbetarklassen och folket.

Polisterror i Husby

När makthavarna behöver mjuka upp opinionen och skapa acceptans för mer övervakning, mer diktatur och mer fascistisk hets mot den mest upproriska delen av arbetarklassen, så räcker det inte längre med fascistisk demagogi från SD med anhang. För att nå ut till bredare kretsar är det då praktiskt att använda sig av personer från ”vänstern” som framställs som representanter för "invandrarkvinnor" i allmänhet. Men de som ställer upp i denna hetskampanj uppifrån, hur mycket de än själva har lidit under detta kvinnoförtryck, representerar i detta sammanhang ingenting annat än den borgerliga, imperialistiska svenska staten. I flera fall så är det denna stat som har gett dem deras karriärer, och det är i denna stat och detta system de finner sin trygghet och sin framtid (en del av dem tillhör dessutom den klick av ”sansade vuxna” som demonstrerade ”mot våldet” i Husby i stället för att rakryggat stå upp mot polisens våld och trakasserier). 

London 2011

För arbetarklassen i Sverige är borgarklassen och dess stat huvudfienden; det är ett objektivt faktum, inte någon åsikt. Att kalla sig ”kommunist” eller ”socialist” och prata om att bekämpa reaktionära auktoriteter utan att utgå från klasskampen; att göra sig till redskap åt den största och mest reaktionära auktoriteten av alla – borgarstaten - det är inget annat än opportunism och tjänar bara till att stärka borgarstaten och dess ideologiska och politiska kontroll. Vad som behövs för att bekämpa kvinnoförtryck och reaktionära islamister såväl som hela imperialismens ruttna kultur är att arbetarklassen organiserar sig oberoende av borgarstaten och alla dess partier och ideologiska kampanjer, och att det byggs upp en proletär kvinnorörelse som organiserar kampen mot kvinnoförtrycket som en del av kampen för att störta borgarstaten och hela detta system. En ”vänster” som är en del av detta system och försvarar den s.k. ”västerländska demokratin” i stället för att vara dess värsta fiende, den kan inte bli något annat än kapitalets nyttiga idioter.

_______________________________________

Not:

Det skall också tilläggas att vänsterpartiets ledning, såsom experter på opportunism, har tagit avstånd från denna kampanj mot ”islamismen i förorten”, eftersom de inser att den är lite för uppenbart SD-inspirerad och riskerar att stöta bort potentiella väljare. Vad de föreslår i stället är dock bara en annan variant på borgarstatens kamp mot ”radikaliseringen”, nämligen de gamla vanliga tomma löftena om ”välfärd” och ”rättvisa” som ska komma om vi bara röstar på dem och sätter vår tilltro till den imperialistiska borgarstaten. All denna mysiga "välfärd" givetvis ackompanjerad av statlig repression mot de revolutionära arbetarna ("extremvänstern"), vad gäller den saken så har ju Vänsterpartiet redan tydligt tagit ställning.

"Bränn den där trasan, släng den där trasan"

Vi hittade en bra låt dagen till "ära"! Vi har inte lyckats hitta texten till den, så om någon har tillgång till den så skicka gärna ett mail till uppror66@gmail.com.