Borgarklassens planerade attack på anställningsskyddet (LAS)
och arbetarklassens motstånd mot förslaget har den senaste tiden blåst nytt liv
i diskussioner om den fackliga kampens roll och dess metoder. Fackliga
aktivister har – med rätta – uttryckt att förslaget är oacceptabelt och att det
är dags att ”sätta ner foten”. Många talar om att det som krävs är att
arbetarklassen återigen blir medveten om sig själv som klass och börjar agera
som klass, och från olika håll uttrycks vrede mot högern, mot de s.k.
”förnyarna” inom LO och det socialdemokratiska partiet. En del har fört fram
behovet av politisk strejk och att ställa mer radikala krav som går längre än
det sedvanligt ”acceptabla” i förhandlingarna med arbetsköparna. Fackligt
aktiva arbetare på Volvo i Torslanda pekar – helt korrekt – på hur kapitalet
och LO-ledningen går hand i hand: "[LAS-förslaget]
är den äldsta taktiska förhandlingsfinten: att kräva något vansinnigt som man
sedan kan backa från och få det att se ut som en kompromiss. Precis som den
utredning regeringen beställt i frågan passar det även LO-ledningen rätt bra.
De kan peka på alla hemskheterna och säga till oss: ’Titta så illa det höll på
att bli. Det som vi gått med istället på är kanske inte så kul men det kunde
blivit mycket värre.’ Resultatet blir då ännu några små steg som urholkar våra
rättigheter..."
I dessa diskussioner blir det också oundvikligt att tala om
det faktum att attacken mot LAS bara är det senaste exemplet på den offensiv
mot arbetarklassens rättigheter och villkor som pågått i ca 30 år. Många frågar
sig: hur hamnade vi här? Hur kunde vi låta dem ta ifrån oss det vi redan en
gång vunnit? Vad hände med arbetarrörelsen? Några, som den fackliga aktivisten
Frances Tuuluskorpi och författaren Mikael Nyberg, närmar sig dessa frågor men
går inte längre än att konstatera behovet av ”organisering på arbetsplatserna”
och att ”det handlar om… hur vi som klass ska kunna vända utvecklingen”. En
lång rad böcker och artiklar från de senaste årtiondena har visat i detalj hur
kapitalets offensiv har gått till: den ”nyliberala” politiken, EU:s roll,
högersvängen inom facket och socialdemokratin o.s.v., men det verkar finnas en
djup ovilja att i grunden göra upp med den existerande ”vänsterns” och den
fackliga byråkratins klassförräderi, dess historia och dess orsaker.
Alla frågar sig ”hur kunde klassen bli så splittrad och
svag”, men ingen vågar riktigt besvara frågan. Från både klassiska reformister
och anarkister sprids ofta den reaktionära idén att ”arbetarklassen behöver
inte en massa ideologi och politik, utan bara högre lön och en trygg
anställning”. Det är det som kallas ekonomism; d.v.s. ståndpunkten att
arbetarrörelsens enda eller främsta uppgift är att kämpa för högre löner och
bättre villkor - men inte mer än så. För att sälja in denna borgerliga idé inom
arbetarklassen gömmer sig dess förespråkare ofta bakom en falsk ”arbetarism”;
de framställer sig som ”äkta arbetare” och framställer den ideologiska och
principiella kampen som ”sekteristisk” och ”dogmatisk”. Den som pekar på klassförrädarna inom
”vänstern” och deras roll som fiender till arbetarklassen anklagas rutinmässigt
för att ”splittra vänstern”.
Kampen inom arbetarrörelsen och kapitalets eftergifter
I själva verket har offensiven mot arbetarklassen inte bara
genomförts ”utifrån”, utan lika mycket inom
själva arbetarrörelsen, och den har redan från början möjliggjorts av en ideologisk offensiv – en offensiv mot
arbetarklassens ideologi, mot vår historia och mot vårt klassmedvetande. För
att förstå vad som händer idag räcker det inte att gå tillbaka 30 år, utan vi
måste se på den ideologiska och politiska kamp som utspelats inom
arbetarrörelsen ända sen dess uppkomst. Det Kommunistiska Manifestet av Marx
och Engels – den revolutionära arbetarrörelsens ”födelseattest” – utgjorde den
ideologiska grunden och det politiska programmet för de tidiga socialdemokratiska
partierna (även det svenska), och det var en självklarhet att rörelsens mål var
att störta borgarklassen, erövra den politiska makten och fortsätta
revolutionen tills alla spår av utsugning, kapitalism och klassamhälle var
bortsopade.
När kapitalismen kring år 1900 gick in i sitt
imperialistiska, monopolkapitalistiska stadium och drog in enorma extraprofiter
genom exploateringen av de förtryckta kolonierna, så kunde kapitalisterna unna
sig att förhandla med arbetarrörelsens ledare och erbjuda dem privilegier och
politiskt inflytande i utbyte mot deras lojalitet. Detta toppskikt inom
rörelsen, den s.k. arbetararistokratin, som nu plötsligt inte tyckte att kapitalismens
avskaffande kändes lika nödvändigt, stod för det första stora förräderiet mot
arbetarrörelsen. Nu gick de hand i hand med borgarna i försvaret av nationen,
borgarstaten och de imperialistiska plundringskrigen, och hjälpte till att
hålla tillbaka arbetarnas kamp. Det marxistiska programmet övergavs bit för
bit, och i stället – påstod de - skulle vi ta oss till socialismen ”gradvis”
genom facklig kamp och reformer.
|
Stockholm 1 maj 1917
|
Detta första stora förräderi inom arbetarrörelsen gav upphov
till rörelsens splittring i två delar; de arbetarledare som inte gick med på
att sälja ut rörelsens mål och principer gick i spetsen för den revolutionära
arbetarrörelsen och höll fast vid det marxistiska programmet. Under ledning av
de kommunistiska partierna mobiliserade sig miljontals revolutionära arbetare
runtom i världen, och när arbetarklassen i Ryssland för första gången lyckades
gripa makten och upprätta den första arbetarstaten så fick det långtgående
effekter på klasskampen i hela världen. Inspirerade av Oktoberrevolutionen
reste sig arbetarna även i Sverige, och konfronterade borgarstaten i stora och våldsamma
demonstrationer. Införandet av den allmänna rösträtten för både män och kvinnor
var ett direkt resultat av dessa kamper, då borgarklassen i skräck inför den
revolutionära stämningen tvingades ge efter för massornas krav. Den nya
arbetarstaten i Öst och det överhängande hotet om revolution gjorde det än mer
nödvändigt för de härskande att förhandla med den reformistiska
socialdemokratin, som därmed blev en allt viktigare och mer integrerad del av
svensk politik.
|
Affisch från 1973 |
Under ledning av den allt mer nöjda och priviligierade
socialdemokratiska och fackliga byråkratin blev det snart tydligt att
reformismens och förhandlingspolitikens mål inte längre var socialism, utan att
klassförsoningen, folkhemskapitalismen, för dem hade blivit själva målet. I
utbyte mot vissa eftergifter och reformer skulle arbetarklassen inte längre
kämpa för kapitalismens avskaffande och för den politiska makten; en kompromiss
som kulminerade i det berömda Saltsjöbadsavtalet 1938. Den revolutionära
arbetarrörelsen, den internationella kommunistiska rörelsen, utgjorde
fortfarande ett överhängande hot mot kapitalets makt runtom i världen under de
följande årtiondena, och det var under de omständigheterna som det bl.a. blev
möjligt för arbetarklassen i Sverige att genom facklig kamp erövra en rad olika
rättigheter, däribland lagen om anställningsskydd (1982).
Slutet på klasskompromissen
Men problemet med denna fackliga kamp och de segrar den kan
vinna inom ramen för det kapitalistiska systemet är att det inte kan bli annat
än begränsade och tillfälliga segrar. Det var aldrig borgarklassens avsikt att
dessa ”folkhemmets” eftergifter och reformer skulle bli permanenta.
Kapitalismen lyder sina egna lagar helt oavsett människornas fromma önskningar,
och kapitalismens oundvikliga lag är att profiten måste fortsätta växa. Några
politikers eller enskilda kapitalisters eventuella moraliska och humanistiska
principer har inget att sätta emot denna lag, och så länge det är borgarklassen
som äger produktionsmedlen och har makten över samhället så spelar det ingen större
roll vilka partier och regeringar de låter oss rösta fram inom ramen för deras
system. När utsugarklassen inte längre av omständigheterna tvingas till eftergifter för att bevara sin makt och sitt
utsugarsystem, så drar de oundvikligen tillbaka dessa eftergifter.
När den internationella arbetarklassen av olika skäl hade
tryckts tillbaka av klassförräderi i stor skala – såsom kupperna i
Sovjetunionen 1956 och i Kina 1976 och kapitalismens återupprättande i dessa
länder – och det imperialistiska världssystemets återkommande kriser blev allt
djupare, så fanns det inte längre något utrymme för att kompromissa med
arbetarklassen. De erövringar som klassen gjort under kompromissens period
skulle nu dras tillbaka och alla hinder för vinsternas maximering undanröjas.
Nu inleddes det som med förskönande omskrivningar kallas ”nyliberalism” eller
”modernisering”, men som i verkligheten är en tillbakagång till den gamla
ohöljda kapitalistiska utsugningen, befriad från 1900-talets kompromisspolitik.
Det enda som är ”nytt” med den är att den nu sker i ännu större skala och inom
ramen för en ännu mer förruttnad, parasitär och fallfärdig imperialism, där
hela världens arbetande folk får betala priset för utsugarnas kris.
Denna påstådda ”förnyelse”, tillbakadragandet av arbetarnas
redan erövrade rättigheter, genomförs å ena sidan med hjälp av öppen borgerlig
diktatur, repression och folkmord. I Asien, Afrika, Latinamerika och Östeuropa
har imperialismens arméer och organisationer berett vägen för den allt mer
intensiva utsugningen. Men det var också nödvändigt att bannlysa och
oskadliggöra den ideologiska och politiska grunden för arbetarklassens styrka
och internationella enhet. Från 80-talet och framåt deklarerade kapitalets
lakejer på universiteten, i parlamenten och massmedierna att klasskampen var
död. Det fanns i själva verket inga klasser sades det; arbetarklassens kamp mot
utsugarsystemet var nu inte bara förlegad utan rentav förtryckande och
ondskefull, och den marxistiska ideologin var ”dogmatisk” och ”totalitär”.
Myten om det ”postindustriella” samhället blev den nya
officiella sanningen, och de gamla klassförrädarna i ledningen för den
reformistiska ”vänstern” och fackföreningsrörelsen var bland de första att
omfamna den ”nya tiden”. Den gamla klassförsoningsideologin kläddes om i
”postmodern” dräkt, och de partier och korporativa strukturer som tidigare
administrerat ”välfärdskapitalismen” användes nu för att avskaffa den. (*)
Arbetarklassens stora segrar under 1900-talet, de enorma framgångarna för
socialismen i Sovjetunionen och Kina och de segrar som dessa bidrog till för
klassen i hela världen, skulle nu fördömas. De ”brott” som arbetarna och folken
begått mot den lilla klicken av utsugare – genom att störta deras diktatur och
göra deras egendom till de arbetandes gemensamma egendom – skulle nu betraktas
som ”brott mot mänskligheten”.
Kapitulationens ideologer
Idag, 30 år senare, har de flesta av dessa reformister och
pennviftare backat från de mest absurda uttrycken för denna ”postmodernism”.
Det är återigen ”inne” att prata om klass och t.o.m. klasskamp – men bakom de
radikala fraserna döljer sig fortfarande samma gamla borgerliga ideologi och
politik. Såväl de reformistiska partierna som de ”frihetliga socialisterna” beskriver
helt skamlöst arbetarklassens kamp under 1900-talet som ”misslyckad” eller
”förlegad”. Orsaken till det påstådda ”misslyckandet” var enligt dem inte att
de reformistiska ledarna sålde ut kampen för en grynvälling och förrådde
klassen, utan felet låg i den ”dogmatiska” och ”totalitära” marxistiska
ideologin, d.v.s. i rörelsens grundläggande principer och mål. Då det i
praktiken blivit i princip förbjudet att tala om kampens mål – att störta
borgarklassen och avskaffa klassamhället – så fastnar även de mest ”radikala” i
hopplösa spekulationer om att återgå till ”välfärdskapitalismen” (som en del av
dem t.o.m. helt enkelt väljer att kalla för ”socialism”).
Med ”postmarxistiska” teorier försöker de desperat mota bort
hotet från en internationell och enad arbetarklass. Enligt ”frihetliga
socialister” som t.ex. Allt åt Alla och Syndikalisterna, så är det varken
önskvärt eller möjligt att ena arbetarklassen som klass. ”Massorganisationen är
död” förklarar de, och
menar att det i detta ”postmoderna” tillstånd bara är möjligt att organisera
sig lokalt och i liten skala för att på så sätt ”gradvis” förändra samhället utan att
behöva konfrontera borgarklassen och dess diktatur. Vad gäller den
internationella solidariteten, så har denna ”vänster” redan helt öppet övergett arbetarrörelsens kamp mot imperialismens plundringskrig och utsugning av de förtryckta nationerna, och bistår på så vis
villigt borgarklassen i att undergräva arbetarklassens styrka.
De tidigare stora strejkrörelserna och demonstrationerna
”ledde ingenstans” menar de, och man förstår snabbt varför: för reformister och
anarkister var syftet med strejkerna och demonstrationerna nämligen aldrig att
ena och härda klassen för att kunna störta utsugarsystemet, utan bara att
”sätta press” på arbetsköparna för att genomtvinga reformer. Eftersom sådana
reformer i verkligheten alltid tvingats fram under ett överhängande hot om
revolution, och eftersom de visat sig vara högst begränsade och tillfälliga, så
blir reformisternas slutsats att dessa kampmetoder ”inte fungerar”. För
marxisterna har strejkerna och demonstrationerna en annan roll: "Dessa strejker är ibland bara
förpostfäktningar, ibland också mer betydande strider. De avgör inget, men de
är det säkraste beviset för, att det avgörande slaget mellan proletariatet och
borgarklassen närmar sig. De är arbetarnas krigsskola, där de förbereder sig
för den stora kampen, som inte längre kan undvikas." (F. Engels: Den arbetande klassens läge i England).
Detta är den linje som fortfarande tillämpas av dagens marxistiska,
revolutionära arbetarrörelse, idag representerad av de maoistiska partierna
runtom i världen. Som Perus Kommunistiska Parti sammanfattar det: ”utveckla kampen för dagskraven för att
tjäna kampen för makten”.
Kärnan i all denna påstådda ”modernisering” av ideologin och
kampmetoderna är kapitulationen. Kapitulation inför borgarklassen och dess
diktatur och hela det imperialistiska världssystemet. Medan den stora
majoriteten av de arbetande massorna i världen fortfarande kämpar för sina
rättigheter och mot systemet på liv och död, så fortsätter detta toppskikt av byråkrater
och självutnämnda ”arbetarledare” att insistera på att denna kamp är hopplös,
”extremistisk”, ”totalitär” eller ”förlegad”. Hur mycket de än byter ut orden
och hittar nya finurliga ”teorier” för att rättfärdiga sig, så är budskapet
detsamma idag som när de första sossepamparna sålde sig till kapitalet:
kapitulation i stället för revolution.
Som vi ser så är alltså svaret på frågan ”vad hände med
arbetarrörelsen” inget mysterium. Svaret är inte att borgarklassen och deras
utsugarsystem är ”starka” och att arbetarklassen är ”svag”. Kapitalismen, det
imperialistiska systemet, befinner sig i allt djupare kris, och när de
härskande nu återigen söker sin räddning i fascism, repression och återgång
till 1800-talskapitalism så är det inget annat än deras sista utdragna dödskamp.
Vad arbetarklassen behöver är att avslöja och förkasta de klassförrädare som än
idag försöker hålla tillbaka vår kamp och manar till kapitulation inför
överheten. Ja, för att försvara våra redan vunna rättigheter och erövra nya så
behöver vi de vilda strejkerna, de politiska strejkerna, massdemonstrationerna
och organiseringen på arbetsplatserna. För att ena och stärka klassen behöver
vi koppla vår kamp för dagskraven till kampen mot fascismen och rasismen och
kampen mot kvinnoförtrycket, och vi behöver förena oss med världens folk i
kampen mot imperialismen. Dessa saker är inga ”nymodigheter”, de har alltid
ingått i arbetarklassens kamp och att försöka skilja dem från klasskampen är en
del av borgarnas försök att splittra vår klass. Vi behöver tillämpa det gamla
slagordet ”gör facket till en kamporganisation” – men det räcker inte om vi
inte också definierar vad det är för kamp vi talar om; om vi inte beväpnar oss
med arbetarklassens ideologi och fortsätter kämpa för våra mål; att störta
borgarklassen och dess stat och fortsätta revolutionen tills det inte längre
finns varken klasser eller utsugning i världen.
”Samtidigt och helt bortsett
från den allmänna träldom, som är förbunden med lönesystemet, får arbetarklassen
inte för sig själv överdriva slutresultatet av dessa dagliga strider. Den får
inte glömma att den kämpar mot verkningarna men inte mot orsakerna till dessa
verkningar, att den visserligen bromsar den nedåtgående rörelsen men inte
förändrar dess riktning, att den använder lindrande medel men inte botar
sjukdomen. Den får därför inte gå helt upp i dessa oundvikliga gerillastrider,
som oupphörligt uppstår ur kapitalets ständiga övergrepp eller ur
förändringarna på marknaden. Arbetarklassen måste förstå, att det nuvarande
systemet - trots allt det elände det bringar arbetarklassen - samtidigt går
havande med de för samhällets ekonomiska omdaning nödvändiga materiella
betingelserna och samhälleliga formerna. I stället för den konservativa parollen:
’En skälig dagslön för en skälig arbetsdag!’ borde de skriva på sin fana
den revolutionäre parollen: ’Ned med lönesystemet!’.”
(Karl Marx: Lön, pris ochprofit, 1865)
”Strejker lär därför arbetarna att ena sig och visar dem att de endast kan kämpa mot kapitalisterna då de är enade. Strejker lär arbetarna att tänka på hela arbetarklassens kamp mot hela fabriksägarklassen och mot den egenmäktiga polisstaten. Detta är anledningen till att socialister kallar strejker ”en krigsskola”, en skola där arbetarna lär sig föra krig mot sina fiender för att befria hela folket, alla som arbetar, från regeringstjänstemännens och kapitalets ok.
”En krigsskola” är emellertid inte kriget självt. Då strejker blir vanliga bland arbetarna, börjar en del arbetare (bland dem även vissa socialister) att tro att arbetarklassen kan begränsa sig enbart till strejker, strejkfonder och strejksammanslutningar, att arbetarklassen enbart genom strejker kan uppnå väsentliga förbättringar av sina förhållanden eller till och med uppnå sin befrielse. Då de ser vilken maktfaktor en enad arbetarklass eller till och med en strejk är, tror somliga att arbetarklassen endast behöver organisera en generalstrejk i hela landet för att arbetarna ska få allt de begär av kapitalisterna och regeringen. Denna uppfattning uttrycktes också av arbetarna i andra länder i de tidigare skedena av arbetarrörelsen utveckling då arbetarna ännu var mycket oerfarna. Detta är en felaktig idé.”
(V.I. Lenin - Om strejker, 1899)
______________________________________________
* Mikael Nyberg
har på ett uttömmande sätt redogjort för hur denna ideologiska och politiska process
gick till i sina böcker ” Kapitalet.se:
myten om det postindustriella paradiset” (2001) och ”Kapitalets automatik:
mänskliga robotar och systematisk dumhet” (2020)