Lenin om "lokalt självstyre" vs. kamp för makten

Vi har skrivit en del här om hur gamla småborgerliga idéer om socialismen har återvänt inom den s.k. "vänstern" samtidigt som den proletära, vetenskapliga socialismen, d.v.s. marxismen, av en del småborgerliga intellektuella ses som något obekvämt och jobbigt som man gärna vill glömma bort. En av dessa trendiga idéer, som presenteras som om den vore något "nytt och fräscht", är idén om "lokalt självstyre". Det är förstås ingenting dåligt med "lokalt självstyre" i sig, men det beror på vad man menar. Ett "lokalt självstyre" som del av ett revolutionärt sammanhang, som tjänar till att störta borgarklassens stat och upprätta arbetarstaten vore ju en sak - men problemet är att när dagens reformistiskt eller "antiauktoritärt" sinnade "vänster" marknadsför "lokalt självstyre", ofta kopplat till paroller om "självorganisering underifrån" och liknande, så gör den det med den mer eller mindre uttalade avsikten att ersätta kampen för makten, d.v.s. revolutionen, med illusioner om att införa socialismen "gradvis" och "lokalt" (se även vårt inlägg om Hardt och Negri). De vill helt enkelt slippa ta itu med den mer komplicerade frågan om hur man organiserar sig för att ta makten på riktigt, och tror sig ha uppfunnit något nyskapande när de i själva verket bara upprepar idéer som redan det tidiga 1900-talets arbetarrörelse övergav eftersom de inte fungerade. De här teorierna om "lokalt självstyre" florerar idag både inom den anarkistiska och den parlamentariska, öppet reformistiska "vänstern" i de imperialistiska länderna, men tillämpas också av en del mindre väpnade grupper i tredje världen, som försvarar sitt "lokala självstyre", men aldrig blir något hot mot varken den inhemska borgarklassens stater eller imperialismen. I vissa fall används de t.o.m. av den reaktionära staten som fascistiska medborgargarden mot revolutionära styrkor. Såhär skrev Lenin om det "lokala självstyret", som på den tidpunkten ofta kallades för "kommunal socialism":

"Västvärldens borgerliga intelligentsia, liksom de engelska fabianerna, upphöjer den kommunala socialismen till en särskild "trend" just därför att den drömmer om social fred, om klassförsoning, och försöker avleda allmänhetens uppmärksamhet bort från de grundläggande frågorna i det ekonomiska systemet i dess helhet, och från statens struktur i dess helhet, till mindre frågor om lokalt självstyre. Vad gäller punkterna i den första kategorin, så framträder klass-antagonismerna allra tydligast; det är den sfär som, liksom vi har visat, påverkar själva fundamenten för bourgeoisiens klassherravälde. Det är således inom den sfären som den småborgerliga, reaktionära utopin om att införa socialismen bit för bit är särskilt hopplös. Uppmärksamheten förflyttas till den sfär som rör mindre lokala frågor, och riktas då inte mot frågan om bourgeoisiens klassherravälde eller till frågan om detta herraväldes huvudsakliga verktyg, utan mot frågan om att fördela de smulor som kastas ned av den rika bourgeoisien för "befolkningens behov". Givetvis, eftersom uppmärksamheten fokuseras på sådana frågor som spenderandet av futtiga summor (i jämförelse med det totala mervärdet och bourgeoisiens totala statsutgifter), som bourgeoisien själv är villig att lägga åt sidan för allmänhetens hälsa (Engels påpekade i Bostadsfrågan att bourgeoisien själv är rädd för spridandet av epidemier i städerna) eller för utbildning (bourgeoisien måste ha utbildade arbetare som kan anpassas till en hög teknisk nivå), och så vidare, så är det möjligt inom sfären för sådana mindre frågor att fortsätta orera om "social fred", om det skadliga i klasskampen, o.s.v. Vad kan det finnas för klasskamp om bourgeoisien själv spenderar pengar på "befolkningens behov", på allmänhetens hälsa, på utbildning? Vad finns det för behov av social revolution om det är möjligt att genom lokala självstyrande organ, gradvis, steg för steg utöka det "kollektiva ägandet", och "socialisera" produktionen: hästspårvagnarna, slakthusen, som den hedervärde Y. Larin så relevant hänvisar till?

Denna "trends" småborgerliga opportunism ligger i det faktum att folk glömmer de trånga ramarna för den s.k. "kommunala socialismen" (i verkligheten kommunal kapitalism, som de engelska socialdemokraterna riktigt påpekar i sin tvist med fabianerna). De glömmer att så länge som bourgeoisen härskar som klass så kan den inte tillåta något intrång, ens från den "kommunala" synvinkeln, på dess herraväldes verkliga fundament; att om bourgeoisien tillåter, tolererar "kommunal socialism", så är det för att denna inte rör vid dess herraväldes fundament, inte inkräktar på de viktiga källorna till dess rikedom, utan bara går så långt som till de lokala utgifternas trånga sfär, vilken bourgeoisien själv låter "befolkningen" styra över. Den behöver inte mer än en ytlig bekantskap med den "kommunala socialismen" i västvärlden för att veta att vilket som helst försök från de socialistiska kommunernas sida att överskrida gränsen för sina normala, d.v.s. mindre, obetydliga aktiviteter, som inte ger någon betydande lättnad åt arbetarna, vilket som helst försök att inkräkta på kapitalet, utan undantag kommer att blockeras på det mest empatiska sätt av de centrala myndigheterna, av den borgerliga staten."
(Lenin - Socialdemokratins agrarprogram i den första ryska revolutionen, 1905-1907) [Vår översättning från engelska]

Reinfeldts vädjan: "Slicka uppåt, sparka neråt"

Samtidigt som den svenska staten just nu upplåter gator och torg i hela landet åt fascistgänget SvP, och sätter in stora polisstyrkor för att skydda nassarna mot folkets protester, så verkar statsministern ha bestämt sig för att fascisterna behöver ytterligare en extra skjuts framåt. De hycklande orden om "öppenhet" kan inte dölja det uppenbara: att när man deklarerar inför Sveriges folk att de kommer få det (ännu) sämre och att det beror på att det kommer fler flyktingar, så är det ett solklart försök att gynna de fascistiska krafterna i landet. Kontentan är: när folk får det sämre, när arbetarklassens rättigheter attackeras mer och mer och de rikaste blir allt rikare på de arbetandes bekostnad samtidigt som upproret kokar i arbetarförorterna - då gäller det att till varje pris vända uppmärksamheten bort från utsugarna som har makten. Då gäller det att sälja den absurda lögnen att det är "kostnaderna för flyktingmottagandet" som gör att folk får det sämre, när verkligheten är att dessa kostnader är en futtig bråkdel av de mångmiljardprofiter som den svenska borgarklassen håvar in genom den allt mer intensiva utsugningen av arbetarklassen både i Sverige och i de förtryckta nationerna ("låglöneländerna"). Men det är klart, för en del är det bekvämare att skylla på invandringen än att, Gud förbjude, bråka med herrarna där uppe. Reinfeldt vädjar i själva verket inte alls till "öppenhet" och medmänsklighet - han vädjar, liksom SD och SvP, till de skikt inom befolkningen som är mest benägna att "slicka uppåt och sparka neråt" i hopp om att de skall hjälpa honom att upprätthålla "lag och ordning" och förhindra att det skapas en medveten arbetarrörelse som kan hota den svenska borgarklassen och imperialiststaten.


De övriga delarna av det borgerliga etablissemanget, inklusive den borgerliga "vänstern" (se den här kommentaren från ETC:s chefredaktör) verkar hittills inte ha några invändningar mot Reinfeldts bruna upprop. Man kan väl anta att de privilegierade borgerliga intellektuella från höger till "vänster" är ganska nöjda med att förflytta fokus bort från klasskampen, och i stället förvandla det hela till en fråga om "tolerans" och "mångfald". Och kanske hoppas de på att, med fascistgruppernas frammarsch som förevändning, köra ännu en offensiv mot "extremismen" och låsa in ännu fler obekväma antifascister.

Ännu tydligare blir sammanhanget när Reinfeldt i sitt tal pratar om att "bekämpa terrorism och sekterism" (men bara "till viss del" med militära medel) och säger att "Sverige måste utveckla banden till USA" med tanke på "den oro och turbulens som Ryssland skapar i sin närregion". Alltså, om vi skall sammanfatta statsministerns mysiga "sommartal": Sverige skall bli en ännu mer trogen allierad i USA:s aggressionskrig mot tredje världen och bistå supermakten i dess förberedelser för ett stort imperialistiskt omfördelningskrig. De människor som tvingas fly när USA (och Sverige) bombar sönder deras länder skall Sverige ta emot, men bara för att kunna trycka ner och suga ut dem maximalt samtidigt som man med gammaldags rasism ("invandringskritik") hetsar arbetare mot arbetare så att Wallenberg & Co kan fortsätta att "verka men inte synas". Och så sveper vi in alltihop i ett glittrigt omslagspapper av "mångfald" och "tolerans". För att citera AC/DC: "Dirty deeds, done dirt cheap".

LEVE PALESTINA! LEVE INTIFADAN! LEVE DET PALESTINSKA FOLKETS BEFRIELSEKRIG!

Just nu genomför Israels mördarstyrkor, med stöd av den nordamerikanska imperialismen och dess allierade, ytterligare en våg av massmord mot Palestinas folk. Hittills har de sedan den 8 juli mördat 1317 palestinska män, kvinnor och barn i Gaza (enligt palestinska myndigheter), och många tusen är skadade och hemlösa. Men Palestinas folk ger inte upp: ockupanterna och utsugarna tror att de kan dränka motståndet i hopplöshet och skräck, men effekten blir den motsatta; Palestinas folk svarar dem med mer motstånd, mer bomber och mer raketer mot ockupanterna, och bland världens arbetare och förtryckta kokar hatet mot de israeliska mördarna. Det internationella stödet är stort och brett, men vad som behövs är inte bara bojkotter och fördömanden av Israels våld, utan en konsekvent rörelse till stöd för det palestinska nationella befrielsekriget, ett stödarbete som måste vara oberoende av och göras i motsättning till de imperialistiska staterna och organisationerna och alla deras "fredsplaner" och uppgörelser över det palestinska folkets huvuden. Ett sådant stödarbete kan inte heller behandla frågan om Israels ockupation av Palestina som någon slags "etnisk" eller "religiös" konflikt, skild från det internationella sammanhanget, utan måste se att Israel agerar som verktyg för i första hand USA:s imperialism, och att samtliga imperialistmakter, inklusive Sverige, betraktar Palestina som ett potentiellt byte. EU och andra imperialistiska organ kommer aldrig att ge någon frihet åt Palestina; friheten kan bara erövras av Palestinas folk genom ihärdig befrielsekamp, och det är denna kamp som behöver omvärldens stöd.


Befrielsekriget och klasskampen

Det är en självklarhet för oss som kommunister och revolutionärer att ge vårt ovillkorliga stöd till det palestinska motståndet i dess helhet och dess militära aktioner mot ockupanterna. Samtidigt är det ett faktum att det palestinska motståndet har en rad problem som måste lösas för att kunna föra befrielsekriget till seger och upprätta en sant självständig palestinsk stat på hela det palestinska territoriet. Liksom alla folk så består det palestinska folket av klasser, vilka har olika förhållanden till imperialismen, till de sionistiska inkräktarna och motståndet mot dessa. All erfarenhet av befrielsekrig mot imperialistiska ockupanter visar att den enda klass som i längden förmår leda ett sådant krig till seger, utan att förråda folket till förmån för den ena eller andra utsugaren, är arbetarklassen. För det palestinska motståndet, och för alla oss som vill se Palestinas folk segra, är det alltså nödvändigt att analysera frågan utifrån ett klassperspektiv. D.v.s. studera de olika palestinska organisationernas klasskaraktär, historia och utveckling, deras förhållande till den kommunistiska rörelsen i världen liksom till de revisionister som tog makten i Sovjetunionen och senare i Kina; och även se de islamistiska och arabnationalistiska gruppernas roll; deras klasskaraktär och deras förhållande till de olika imperialistmakterna etc.


PFLP, då och nu

Ett sätt att börja sätta sig in i dessa frågor är att läsa uttalanden och dokument från PFLP (Folkfronten för Palestinas Befrielse), en organisation som ursprungligen deklarerade sin avsikt att utveckla befrielsekriget som långvarigt folkkrig, och såg kampen inte bara som en kamp mot Israels ockupation utan mot imperialismen generellt, och i första hand USA. Sedan dess har organisationen försvagats och övergivit många av sina ursprungliga ståndpunkter, samtidigt som religiösa organisationer som Hamas i stället har intagit en ledande roll. Nyligen publicerade PFLP för första gången på Internet ett av sina grundläggande dokument från organisationens tredje nationella kongress 1972, och det är intressant läsning. Några korta utdrag:

"We view the Palestinian liberation struggle as a long-term people’s war extending over tens of years. It cannot achieve victory except through a people’s revolutionary struggle. Such a struggle must be led by a revolutionary organization, itself built through struggle, and must be based on a revolutionary, theoretical perspective together with a proletarian determination which knows no despair." 

"American interests in the Arab area are basic and have both material and strategic value. They also form an indispensable source to the dominant imperialist power, and an essential link in the chain of its economical domination in other parts of the world. For example, although American investments in Arab oil constitute only 2.5 per cent of the total American investment abroad, they, nevertheless, provide the US with 45 per cent of the total revenue it receives from its foreign investments. The American companies reaped in 1968 from their exploitation of Arab oil a new profit of 2418 million dollars. Furthermore, America trade with the Arab world achieved in 1969 a surplus in its trade balance of 545 million dollars. This figure represents 34.2% of the total foreign trade balance of the U.S.
These passing examples about American companies alone are mere indicators regarding the way in which the Arab world is being pillaged by imperialism. Nevertheless, profits of non-American Western companies from Arab oil in the extracting stage alone, totalled one thousand million dollars in 1968. This accordingly returns to the pockets of dominant American monopolies in Western Europe. Western monopolies achieve a profit on invested capital that reaches nearly 65%. This is the highest in the world. In addition, there is a strategic value to this pillage. It is symbolized glaringly by the fact that most of the fuel used by American forces in its aggressive war in Indochina is derived directly from the oil refineries in the Saudi part of “Ras Tannura” which is controlled by American oil companies.
This exploitative reality briefly exemplified above is reflected in serious American designs to crush any national liberation movement which has the potential to carry out a struggle to put an end to this situation."

Imperialistiska fredsavtal och palestinska kapitalister

Vad gäller klasskampen i Palestina rekommenderar vi den här artikeln, som handlar om palestinska kapitalister och deras förhållande både till Israel och till befrielsekampen. Vi som är marxister vet att så länge en nationell befrielserörelse leds med fast hand av arbetarklassen, så kan även vissa skikt av kapitalister (den s.k. nationella bourgeoisien) spela en roll i det antiimperialistiska motståndet - men dessa kapitalister kan förstås inte anförtros någon ledande roll eller tillåtas utöva något inflytande på rörelsens politik. I det

"Fredsavtal" i imperialisternas
intresse

sammanhanget är det intressant att läsa vad artikeln skriver om just kapitalisternas roll i Palestina: "Since Oslo [Osloavtalet 1993, en "fredsöverenskommelse" mellan Israel och Palestina, under imperialismens ledning], and particularly in recent years, the influence of Palestinian capitalists in the occupied territory has been rising in an unprecedented manner." Alltså: samtidigt som det palestinska motståndet försvagades av "fredsavtal" utformade av imperialisterna, så vacklade palestinska marxistiska organisationer och övergav sina principer, de religiösa organisationerna gick framåt och den palestinska borgarklassens inflytande ökade mer än någonsin tidigare.

"Utan formell ledare" - Om auktoritet, klasskamp och ideologi

Nu är vi tillbaka efter en tids aktiviteter på annat håll. Vi ser att AFA (Antifascistisk aktion) nu lanserar sin egen nyhetsportal. Vi hoppas förstås att den kommer att kunna bidra till att stärka den antifascistiska rörelsen i landet, men vi tänkte också ta tillfället i akt att skriva lite om auktoritet och ledarskap. Så här skriver AFA:

"Lokalgrupperna är självbestämmande över sin egen verksamhet med direktdemokratiska beslut, utan någon formell ledare eller hierarkisk beslutsordning. Denna struktur är den mest demokratiska, avsaknaden av centralt styre gör dock att det ibland kan vara svårt att få löpande information om vad andra AFA-grupper runt om i landet arbetar med för tillfället. Därför lanserar vi nu en gemensam portal för samtliga lokalgrupper som är anslutna till AFA-nätverket, vilket gör att det blir lättare att nå ut med aktuell information till andra antifascister, samt möjliggör en smidigare kanal för spridning av information till både allmänheten och media."

Det är en intressant formulering: "utan någon formell ledare". Skall det tolkas som ett erkännande av att AFA har informella ledare? Den autonoma rörelsen eller den s.k. "frihetliga socialismen" (d.v.s. anarkismen) tar ju avstånd från allt som är "auktoritärt", och brukar hävda att deras rörelse inte har några ledare ("No Gods, No Masters"). Man behöver ju dock inte vara något geni för att inse att det i verkligheten alltid finns ledare, d.v.s. personer som går i spetsen, fungerar som förebilder och utformar rörelsens politiska linje, formulerar dess uttalanden i olika frågor o.s.v. Sådana ledare uppstår oundvikligen i varje grupp av människor, och det är inte något att hetsa upp sig över; frågan är inte om man har ledare eller inte, frågan är vad dessa ledare står för, i vilken politisk riktning de leder gruppen och vilken världsbild de lär ut till nya generationer av aktivister. Kort sagt, vilket klassintresse de objektivt sett representerar. Vi har själva genom åren träffat på anarkistiska ledare (givetvis "informella", som aldrig skulle erkänna att de är just ledare) av de mest varierande politiska kulörer, allt ifrån de som dras till reaktionens brunsvarta färger till de som närmar sig revolutionens röda.

Problemet är att när man inte erkänner att detta ideologiska och politiska ledarskap existerar, utan låtsas som om organisationens/nätverkets politiska linje helt enkelt har uppstått genom något slags spontan konsensus mellan alla som deltar i rörelsen, så är man inte riktigt ärlig. Man döljer nämligen det faktum att det i själva verket - i ALLA rörelser - pågår en kamp, klasskamp, mellan olika politiska linjer, och att vilken av dessa linjer som får dominera i organisationen i sista ledet beror på vilka personer som lyckats få ledande/inflytelserika positioner, eller mer exakt: vilken ideologi och politik dessa personer representerar. I borgerliga (inkl. fascistiska) organisationer brukar ledande positioner tillfalla dem som bäst lyckas armbåga sig fram i den individuella konkurrensen: de som har mest "utstrålning", de som bäst lyckas intrigera bort eller förinta sina konkurrenter, de som av olika skäl lyckas bli "populära", och i slutändan: de som bäst lyckas övertyga den härskande klassen om att de är de bäst lämpade att förvalta dess intressen. I proletära organisationer brukar ledande positioner tillfalla dem som representerar hela arbetarklassens kort- och långsiktiga intressen och vinner klassens förtroende genom att visa detta i praktiken, i hårt osjälviskt revolutionärt arbete. Arbetarklassen skapar sådana ledare genom att härda dem i ständig ideologisk och politisk kamp, genom att borgerliga, arbetarfientliga tendenser uppmärksammas och kritiseras när de dyker upp hos ledande personer, genom kritik och självkritik.

Att majoriteten av deltagarna i en politisk rörelse når "konsensus" om en viss politisk inriktning, betyder inte automatiskt att denna är "korrekt". Bara för att en rörelse kallar sig t.ex. "arbetarrörelse"  och kanske t.o.m. har arbetare som medlemmar, så innebär det inte automatiskt att det dominerande tänkandet bland dess medlemmar motsvarar arbetarklassens intressen. Marx sade en gång "den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna". Vad menas med detta? Jo, helt enkelt att den klass som har makten i ett samhälle (under kapitalismen är det borgarklassen) genom sitt ägande av produktionsmedlen, sitt våldsmonopol och sin makt över media, utbildning och kultur - samt årtusenden av klassamhällets invanda tankemönster - är den klass som har makten att forma HELA befolkningens tankar. Samtidigt pågår klasskampen, och det uppstår idéer som motsätter sig den härskande klassens idéer  - men dessa revolutionära tankar befinner sig i underläge och kan inte få övertaget och bli dominerande förrän de också har bakom sig en rörelse med egna väpnade styrkor, egna produktionsmedel, massmedia etc. Och vidare: om dessa revolutionära idéer inte utgår från en analys av HELA klassens objektiva läge och intressen (runtom i landet och i världen), utan bara från tankarna och behoven hos en liten grupp arbetare på den lokala orten eller arbetsplatsen (vilket blir resultatet av att inte ha någon enhetlig allmän linje eller någon central ledning), så kommer de inte kunna leda till något mer än kortsiktiga lokala reformer eller proteströrelser som med lätthet krossas eller assimileras av kapitalisterna. Vad de däremot inte kommer leda till är makten åt arbetarklassen.

Ett exempel: vi vet att det som motsvarar arbetarklassens objektiva intresse är att störta borgarklassen och genomföra en socialistisk revolution. Men skulle vi idag genomföra en omröstning bland Sveriges arbetare så skulle majoriteten förmodligen inte rösta för ett sådant förslag. Varför? Jo, därför att deras uppfattning om socialism och revolution har formats av ett borgerligt skolväsende och borgerliga media, och resultatet i en sådan omröstning skulle alltså med stor sannolikhet inte motsvara arbetarklassens ideologi utan borgarklassens. Direktdemokrati är alltså inte alltid nödvändigtvis det mest demokratiska, även om det kan vara det under andra omständigheter (när borgarklassens inflytande är brutet, när den är förhindrad att utöva sin auktoritet).

Proletärt ledarskap. (Ur filmen om
Ernst Thälmann, "Sohn seiner Klasse")

Av detta följer att det är de mest klassmedvetna och mest konsekvent revolutionära arbetarnas uppgift att gå i täten, att bekämpa de borgerliga idéerna och sprida klassmedvetandet och den vetenskapliga socialismen, d.v.s. att bli de ledare som klassen behöver. Att ta avstånd från denna arbetarklassens auktoritet betyder i verkligheten att försvara den auktoritet som borgarklassen utövar över oss hela tiden, överallt, i vardagen liksom i politiska organisationer av alla slag. Att förkasta all auktoritet med hänvisning till att "makt korrumperar" är att utgå ifrån en borgerlig idealistisk syn på politiken i stället för den proletära materialistiska synen, som säger att det är kapitalismen och det borgerliga tänkandet som korrumperar, inte någon slags allmän "mänsklig natur" eller "maktgalenskap".

I den antifascistiska rörelsen, precis som i alla rörelser, så är det ganska lätt att se att vissa idéer och personer vid olika tidpunkter kommer upp till ytan och blir dominerande i organisationerna/nätverken, d.v.s. att vissa personer är drivande i att hävda bestämda politiska linjer för hur arbetet skall gå till och vad det skall leda till. De agerar kort sagt som ledare och utövar auktoritet, oavsett vad de själva kallar det. Den väsentliga frågan är som sagt huruvida en ledare driver en borgerlig eller proletär linje. Det är inget konstigt om det inom en arbetarrörelse finns en mängd personer som är både karismatiska, drivna och intelligenta, och därför ofta får ledande positioner, men som i grunden står för en borgerlig världsbild och politik och innerst inne är livrädda för hela konceptet revolution och proletär makt. Det skulle tvärtom vara mycket konstigt om det INTE fanns sådana personer. Om det inte förs en ständig medveten kamp inom rörelsen för att skilja borgerliga och småborgerliga idéer från proletära, så tenderar det borgerliga inflytandet att bli dominerande och i längden undergräva rörelsens mål. Direktdemokrati och konsensus fungerar inte som garantier mot borgerligt inflytande - de kan tvärtom användas för att ge de borgerliga idéerna ett "demokratiskt" skimmer, precis som den borgerliga statens riksdags- och kommunalval används för att inbilla oss att "folket har valt" att samhället skall fungera som det gör.

Vi marxister hymlar inte om våra ledare; vi är för auktoritet, så länge det är proletär auktoritet, och vi är för en "hierarkisk beslutsordning" som gör det möjligt att bygga de organisationer vi behöver för att besegra klassfienden och dess väpnade styrkor. Och ju mer vi lyckas krossa borgarnas auktoritet, både dess stat och dess djupt rotade ideologiska inflytande, ju mer det proletära klassmedvetandet slår rot och arbetarklassens stat konsolideras, desto mer utrymme får vi för direktdemokrati.

"De [antiauktoritära] kräver, att den sociala revolutionens första åtgärd skall vara auktoritetens upphävande. Har dessa herrar någonsin sett en revolution? En revolution är avgjort den mest auktoritära sak som finns: det är en handling, varigenom en del av befolkningen påtvingar den andra sin vilja medelst gevär, bajonetter och kanoner, alltså de mest auktoritära medel man kan tänka sig; och om kampen inte skall vara förgäves, måste det segrande paritet hävda sitt herravälde med hjälp av den skräck, som dess vapen inger de reaktionära. Hade Pariskommunen kunnat hålla sig längre än en dag, om den inte hade använt sig av det väpnade folkets auktoritet gentemot bourgeoisin? Kan vi inte tvärtom förebrå den, att inte i tillräcklig grad använt sig av den?
Alltså, antingen - eller: antingen vet auktoritetsfienderna inte vad de själva säger, och i så fall åstadkommer de endast förvirring; eller också vet de det, och i så fall förråder de den proletära rörelsen. I båda fallen tjänar de endast reaktionen." (F. Engels)

"Avslutningsvis några ord om "auktoriteter". Marxister kan inte anamma de pseudorevolutionära abstrakta intellektuella radikalernas vanliga ståndpunkt: 'inga auktoriteter'.
Nej, arbetarklassen för en hård och orubblig kamp för fullständig befrielse i hela världen och den behöver auktoriteter, men givetvis bara i samma mening som unga arbetare behöver erfarenheterna hos beprövade kämpar mot förtryck och utsugning, hos personer som är bevandrade i revolutionära traditioner och som är politiskt vidsynta. Proletariatet i alla länder behöver auktoriteten hos proletariatets världsomfattande kamp. Vi behöver auktoriteten hos den internationella socialdemokratins* teoretiker för att göra det möjligt för oss att på ett riktigt sätt förstå vårt partis program och taktik. Men denna auktoritet har naturligtvis inget gemensamt med den borgerliga vetenskapens och politiska polisens officiella auktoritet. Det är en auktoritet som har uppnåtts under den mer varierade kamp som har förts i den socialistiska världsarméns led. Oavsett hur viktig denna auktoritet kan vara för att bredda horisonten för de som är indragna i kampen, så vore det otillåtligt att i arbetarpartiet påstå att den omedelbara politikens praktiska och konkreta frågor kan lösas av någon som befinner sig långt bort. Den yttersta auktoriteten i alla sådana frågor kommer alltid att vara den kollektiva andan hos de progressiva klassmedvetna arbetare som är direkt indragna i kampen i varje land." (V.I. Lenin - Förord till den ryska översättningen av Kautskys "Den ryska revolutionens drivkrafter och dess framtidsutsikter")

* D.v.s. den revolutionära socialdemokratin, före de socialchauvinistiska ledarnas svek och uppkomsten av den reformistiska, borgerliga socialdemokratin.

LEVE STREJKEN!

"Flexibla anställningsförhållanden" för att öka borgarnas profiter är inget nytt

Just nu strejkar ca 300 tågarbetare på Öresundstågen, och inom kort kommer strejken att utökas med ytterligare 842 SEKO-medlemmar inom Stockholms pendeltågstrafik. Strejken är en reaktion på att arbetsköparen (Veolia) varslat 250 anställda för att i stället erbjuda dem deltids- och timanställningar, men samtidigt är strejken och det enorma stödet för den från hela landet (fackförbundet Kommunal har nu varslat om sympatistrejk) också ett uttryck för arbetarklassens uppdämda vrede mot den generellt intensifierade utsugningen och alla borgarklassens attacker på våra rättigheter. Vi hälsar alla de strejkande och ger dem vårt fulla stöd.

Strejkvakter i Malmö

Men dessa attacker på arbetarklassen - åtstramning, "flexibilitet", bemanningsföretag, planerad underbemanning för att öka ägarnas profiter etc. - är inte något nytt, och är inte begränsat till "alliansregeringens" politik. De allt hårdare attackerna på arbetarklassens rättigheter, avskaffandet av den socialdemokratiska klasskompromissen och återgången till 1800-talslika former för utsugningen har genomförts av både "vänster"- och "höger"-regeringar i en process som satte igång redan vid slutet av 70-talet.

I boken kapitalet.se beskriver Mikael Nyberg bl.a. hur den "flexibla" arbetsmarknaden med visstids- och timanställningar genomtvingades av borgarklassen (med god hjälp från även sossepolitiker och fackpampar) i en långsiktig plan utformad redan i början av 80-talet:

"De flesta av de politiska påbud som vid mitten av nittiotalet i förskönande omskrivningar lanserades som förnyelse av arbetsliv och offentlig sektor går att spåra genom offentlighetens infrastruktur tillbaka till diskussioner bland storföretagens ledare tio år tidigare. 1984 förklarade verkställande direktören för den engelska koncernen John Brown:
- Vi har nu en partiell flexibilitet i regleringen av arbetet, men vi behöver en total. Vi behöver tillfälliga anställningskontrakt och tjugofyratimmarsfabriker.
Två år senare presenterade Roundtable of European Industrialists i rapporten Making Europe Work en lista över nödvändiga åtgärder:

• Lagstadgade minimilöner och centrala löneavtal måste bort och löneskillnaderna öka, "särskilt för ungdomar".

• Anställningstryggheten skulle luckras upp. Företagen måste få frihet att "erbjuda ett brett spektrum av tillfälliga anställningskontrakt".

• Normalarbetsdagen skulle avskaffas: "Det finns stort utrymme för flexiblare arbetstider, så länge företagen inte förväntas bära större kostnader till följd av dem."

Politikerna manades vidare att överge alla planer på en återgång till sextiotalets politik för full sysselsättning, och det påstods vara nödvändigt att se över pensionssystemen eftersom de gamla blivit så många: "det är tveksamt om den arbetande minoriteten kan bära upp en åldrande befolkning genom tillräckligt stora transfereringar".
Vad de gamla skulle lita till utan tillräckliga pensioner, antyddes bara. Uppdelningen av livet i tre stadier av utbildning, arbete och pensionering måste överges, hette det. Livet skulle bli flexibelt.
I detta syfte intresserade sig den europeiska direktörsklubben liksom Aspeninstitutet för den informella sektorn. Begreppet "sysselsättning" skulle omdefinieras. De som var aktiva i välgörenhet eller i hushållsarbete skulle inte missgynnas av skattesystemet och det sociala skyddsnätet. Tvärtom kunde det vara värt att överväga "direkta skattelättnader för att uppmuntra folk att stanna kvar i eller söka sig till dessa icke-traditionella delar av arbetsmarknaden". När nationalekonomen Anne-Marie Pålsson sju år senare föreslår skatteavdrag för pigor åt högavlönad, utbildad arbetskraft upprepar hon bara i den offentliga svenska debatten något som företrädare för det nya Europas monopolkapital länge ältat. På samma sätt är det med hela den diskussion om arbetslöshetens "strukturella orsaker" som politiker och ledarskribenter drar igång i Sverige hösten 1993.
I European Labour Markets, en rapport från 1989 utarbetad av bland andra förre SAF-chefen Curt Nicolin, förklarar European Round Table att massarbetslösheten i Västeuropa inte i första hand har med bristande tillväxt att göra. Den viktigaste orsaken är "strukturella stelheter". En stelhet är det sociala skyddsnätet, en annan regleringarna av arbetsmarknaden. Ökad sysselsättning i den offentliga sektorn avvisas bestämt som utväg ur massarbetslösheten, och några löften om arbete åt alla ska staterna inte utfärda. I stället framhåller författarna till rapporten det individuella ansvaret. Arbetslösheten sägs ha sitt upphov i människornas ovilja att sänka anspråken på löner och arbetsvillkor. Det gäller därför att "minska den moraliskt tvivelaktiga delen av det sociala skyddsnätet". Löneskillnaderna ska öka, skiftarbetet utvidgas och nya typer av anställningskontrakt införas. Med deltidsjobb och tjänster i hemmen ska det bli lättare för "nytillkomna och kvinnor" att hitta anställningar.
Samma teman återkommer i rapporten Beating the Crisis från december 1993. "Endast djärva grepp kan ställa sakerna till rätta", förklarar Gyllenhammar och sex medförfattare ur styrelsen för ERT. Den offentliga sektorns utgifter ska skäras ner och de enskilda ta större ansvar för sin egen trygghet: "Det finns arbete, men inte till gällande priser." Det måste bli lättare att tillfälligt anställa personal, och "nya former av arbete ska aktivt uppmuntras, i stället för att hämmas av onödiga regleringar". Författarna nämner anställningar med flexibla arbetstider, säsongsarbeten, delade anställningar, deltidsjobb och "en hel rad av nyttiga sysselsättningar som finns i ’gråzonen’ mellan formella anställningar, egenföretagande och socialarbete".
Jaques Delors från kommissionen i Bryssel var på plats vid den presskonferens där rapporten lades fram. När han några dagar senare presenterade sin egen vitbok om sysselsättning och tillväxt i EU framhöll han likheterna mellan de två dokumenten. I kampanjen inför EU-omröstningen i Sverige 1994 viftade ja-sidans socialdemokrater ändå ivrigt med Delors vitbok - som om den vore ett manifest för ett nytt folkhem.
Tusentals lobbyister har upptäckt de möjligheter som öppnat sig i Bryssel, men European Round Table of Industrialist är ingen vanlig påtryckarorganisation. Dess företrädare behöver inte vänta i lobbyn på en chans att komma till tals med beslutsfattarna. De har regelbundna möten med de ledande ämbetsmännen, samråder med kommissionen i avgörande frågor och leder expertkommittéer som förbereder avregleringar och andra åtgärder av intresse för de största företagen." (vår fetstil -red.)

Alltså, den politik vi ser idag tänktes ut av storföretagens ägare, av monopolkapitalisterna och deras "think tanks", och de "folkvalda" politikerna fick uppgiften att genomföra den. "Folkhemmet" och "välfärden" var en historisk parentes, en tillfällig överenskommelse mellan borgarklassen och de socialdemokratiska pamparna som under vissa förhållanden ansågs nödvändig för att hålla nere arbetarklassens uppror och skapa "stabilitet" i den borgerliga diktaturen. Borgerliga "arbetarpartier" som (S) och (V) försöker idag fiska röster genom att lova en återgång till denna överenskommelse, men bortsett från att de inte varken kan eller vill förverkliga detta löfte i verkligheten, så kan konflikten mellan arbetare och arbetsköpare över huvud taget inte lösas med sådana kompromisser, och inte genom att rösta fram någon "vänsterregering" - den kan bara lösas genom att arbetarklassen tar makten och avskaffar kapitalismen.

Transportarbetare (överst) och hamnarbetare visar
sitt entusiastiska stöd för strejken

 _____________________________________

Not: Observera också att konceptet "medborgarlön" och "arbetskritik", som vi behandlat tidigare här på bloggen, först dök upp hos borgerliga ideologer och ekonomer som en del av det projekt som beskrivs här ovan; som en metod för att "avskaffa normalarbetsdagen", d.v.s. avskaffa arbetarnas trygghet och rättigheter, utan att företagen skulle behöva "bära större kostnader" för effekterna av det. Detta koncept marknadsförs idag även av den borgerliga s.k. "vänstern".

Demokrati för borgarna, diktatur för arbetarklassen

Så var det dags igen för borgarklassen att försöka legitimera sin diktatur med valspektakel. "Rösta, rösta, rösta" ropar alla partierna i kör; det spelar nästan ingen roll vad vi röstar på, bara vi röstar - så att de kan fortsätta att påstå att det är folket som bestämmer. Och en viss grad av demokrati finns det ju i deras diktatur; olika skikt av borgarklassen får möjlighet att välja på vilket sätt de vill hantera imperialismens kris och hotet från arbetarklassen som gör uppror. Olika partier föreslår olika metoder för att skyla över klasskampen, trycka ner arbetarklassen och stabilisera systemet för att garantera borgarklassens profiter: antingen med fascistisk nationell chauvinism och rasism eller med "mänskliga rättigheter", "intersektionalitet" och "miljötänk", alternativt med hopplösa löften om en återgång till den socialdemokratiska "välfärden". Dessa partier baserar sig huvudsakligen på de missnöjda "mellanskikten"; småborgare och arbetararistokrater som är livrädda för att förlora sina krympande privilegier och skräckslagna inför arbetarklassens uppror.

Liksom så många gånger förr har de härskande delat in arbetarklassen i olika skikt som de försöker ställa mot varandra, och idag består klassens fattigaste och mest förtryckta skikt i Europa till stor del av invandrare från imperialismens halvkolonier i tredje världen, som förväntas finna sig tacksamt i sin status som andra klassens medborgare och hålla igång imperialismens ekonomi genom att utföra skitjobben. När det visar sig att de inte alls har för avsikt att vara underdåniga och tacksamma, så griper alla dessa "demokratiska" partier in med diverse åtgärdsförslag, antingen gammaldags rasistisk hets eller demagogi om "integration" och "mångfald" för att lära oss hur man blir en tacksam och välintegrerad slav - och en del av oss kanske t.o.m. kan få göra karriär i deras partier! Oavsett vilken av metoderna de förespråkar, så representerar de allihop - fascisterna, liberalerna och den borgerliga "vänstern" - det borgerliga systemets intressen, och de tjatar alla i kör om hur viktigt det är att 1) RÖSTA! och 2) för guds skull respektera den borgerliga statens våldsmonopol och spärra in de arbetare och antifascister som inte vänder andra kinden till.

Demokratin finns för dem som accepterar att leva under borgarklassens diktatur och fortfarande har något att vinna på att fjäska för herrarna. För arbetarklassen finns det ingen demokrati så länge utsugarna har makten. Det som en gång i tiden var en demokratisk rättighet, som arbetarklassen slogs hårt för att erövra, har borgarna, särskilt socialfascisterna, förvandlat till ett verktyg för deras diktatur. Det finns inget sätt att
rösta bort utsugningen. Det finns inget parti du kan rösta på som representerar arbetarklassens intressen, inget parti som vill eller kan ta makten från borgarklassen, upprätta arbetarklassens makt och bygga socialism. Om ett sådant parti fanns, om det fanns ett parti som bara så mycket som antydde att det menade allvar med att arbetarklassen inte behöver kapitalisterna och deras stat, att den kan bygga sin egen stat, sin egen polis och armé, sitt eget samhälle, så skulle detta parti omedelbart förbjudas och kallas för "totalitärt" och "extremistiskt", d.v.s. ungefär vad det socialdemokratiska arbetarpartiet kallades för ett århundrade sedan, innan det övergav marxismen och togs över av det ledarskikt som sålt sig till kapitalet.

De som har har börjat förstå detta är framför allt just de mest utsugna och förtryckta av oss, de som vet att valcirkusen är en angelägenhet för utsugarna, inte för arbetarklassen. Det räcker att titta på valdeltagandet i EU-valet i områden som t.ex. Rinkeby (ca 27%), Albyberget (23%), Lindängen (ca 30%) jämfört med snittet för hela landet (48%) och siffrorna i områden som Södermalm (62%) för att se vilka det är som vägrar välja "vilka representanter för förtryckarklassen som skall förtrycka dem", som Marx sade. Och för att vi har insett detta skall vi skämmas, menar borgarna och deras representanter. Genom att håna och fördöma oss, genom att hota oss med fascistpartiernas intåg i parlamenten, försöker de tvinga oss att rösta och ge legitimitet åt deras diktatur. Men det är vår demokratiska plikt att vägra.

LABYRINT - ARBETSMORAL

Här får ni en riktigt bra låt. Den känns passande i samband med vad vi skrev i föregående inlägg om hur vi arbetare ser på arbetet vs. hur arbetsskygga borgerliga intellektuella ser på det.