Bertolt Brecht om "opartiskhet"

"Ingen kan stå över de kämpande klasserna, eftersom ingen kan stå över människorna. Samhället har inget gemensamt språkrör, så länge det är kluvet i kämpande klasser. För konsten innebär 'att vara opartisk' bara att tillhöra den härskande klassen." (Bertolt Brecht)

Bertolt Brecht (1898 - 1956)

Om den proletära feminismen

Kvinnor från ett sovjetiskt kollektivjordbruk under kriget mot hitlerfascismen

Vad svarar man när någon frågar "vad tycker du om feminismen"? Det blir omöjligt att svara utan att ställa motfrågan "vilken feminism?" Det finns nämligen inte EN feminism utan flera olika, och de har vitt skilda målsättningar och representerar vitt skilda klassintressen. Den feminism som syns och hörs mest idag, speciellt i den här delen av världen, tillhör i allmänhet de borgerliga och småborgerliga varianterna av feminism. Klassmässigt så representerar de i själva verket en liten, liten klick av kapitalister (borgarklassen) och ett (också ganska litet) skikt av småborgare och akademiker i de rika länderna - men de utger sig helt fräckt för att representera "alla kvinnor". De småborgerliga, liberala och revisionistiska feministerna ser inte patriarkatet och kvinnoförtrycket som delar av kapitalismens utsugning och förtryck av arbetarklassen och de förtryckta folken, utan som något som existerar parallellt, vid sidan om klasskampen. Enligt dem har alla kvinnor gemensamma intressen gentemot alla män, och denna feminism gör därför i praktiken gemensam sak med utsugare, borgerliga makthavare och massmördare som Hillary Clinton, Margaret Thatcher, Antonia Ax:son Johnson eller Mona Sahlin, och intresserar sig mer för "sexuella minoriteter" och "marginalgrupper" än för den verklighet som världens många miljoner arbetande och dubbelt utsugna och förtryckta kvinnor lever i. Som vi ser idag så kan en sådan feminism lätt användas som propagandaverktyg för imperialisternas krigshets mot sina imperialistrivaler och mot de förtryckta folken (Pussy Riot, Femen etc.).

Sovjetisk affisch:
"Arbetarkvinnor, tag upp
era gevär!"

Den proletära feminismen däremot, är arbetarkvinnornas feminism. Den kommer sällan till tals i borgarklassens media, speciellt i den här delen av världen, men representerar i själva verket hundratals miljoner arbetande kvinnor i hela världen. Den proletära feminismen tar sin utgångspunkt i klasskampen och i det faktum att arbetarkvinnor har mer gemensamt med arbetarmän än de har med någon kvinna i borgarklassen eller småbourgeoisien. Denna feminism inser att för att krossa patriarkatet och allt kvinnoförtryck, så är det nödvändigt att störta kapitalismen, d.v.s. hela det imperialistiska systemet, avskaffa privategendomen och all utsugning genom revolution. Inte genom reformer, inte genom den borgerliga "västerländska demokratin", utan genom revolution, ledd av arbetarklassen genom dess kommunistiska partier. Den proletära feminismen måste också bekämpa manschauvinism och kvinnoförtryck inom arbetarklassen och folket - men den gör det i syfte att  ena klassen i kamp mot klassfienden, inte för att upprätthålla det eviga "kriget mellan könen" som bara är en del av kapitalismens eviga krig mellan individer för personlig vinning.


Hur ser den proletära feminismen ut i praktiken? Det finns oräkneliga och oöverträffade exempel på segrar och framgångar för kvinnornas kamp i de socialistiska länderna och i de revolutionära rörelserna; idag tänkte vi nämna två exempel. Det första handlar om en av de största proletärt feministiska mobiliseringarna i världen någonsin, den som ägde rum som en del av den Stora Proletära Kulturrevolutionen i Kina (1966-1976). De revolutionära kinesiska arbetarkvinnornas kamp för att till fullo delta i produktionen och revolutionen uttrycktes under Kulturrevolutionen som en kamp mot högern inom kommunistpartiet, revisionisterna som förespråkade kvinnornas återgång till hushållsarbetet. Om hur denna kamp gick till kan man läsa i det här utdraget ur boken "Halva himlen".

Vårt andra exempel handlar om de kvinnor som idag hjältemodigt kämpar med vapen i hand i revolutionära krig såsom i Peru och Indien, folkkrig ledda av arbetarklassen för att krossa de gamla reaktionära staterna och imperialismen och bygga upp nya stater för att bygga socialism och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns några klasser eller någon utsugning. Folkkriget i Peru, under ledning av Perus Kommunistiska Parti, blev tidigt omtalat just för kvinnornas framträdande roll i detsamma, som ledare och gerillasoldater inom både partiet och folkarmén. En av de mest kända hjältinnorna i denna revolution är Edith Lagos, som när hon var 19 år gammal ledde en enhet av Folkets Befrielsearmé i en gerillaaktion mot den gamla reaktionära peruanska staten. Hon blev dödad av reaktionens soldater under aktionen, och i hennes begravningsmarsch i Ayacucho (70 000 invånare) deltog 30 000 arbetare, bönder och andra för att hylla sin hjältinna.

Edith Lagos

Rasismen och den borgerliga "antirasismen" - två sidor av samma mynt

Vi har ofta återkommit till frågan om dagens borgerliga och småborgerliga "antirasism" och om det akuta behovet av en arbetarklassens antifascism och antirasism. D.v.s. en kamp mot fascismen och rasismen som inte utgår från borgarklassens behov, dess liberalism och dess hyckleri om "demokrati", utan från arbetarklassens och de förtryckta folkens revolutionära kamp för att störta alla de reaktionära staterna och hela det imperialistiska systemet. Vi har försökt visa hur kapitalet i sin profitjakt behöver både invandring och "invandringskritisk" rasistisk hets: för att utnyttja invandrare som en särskilt nedtryckt och exploaterad del av arbetarklassen och hetsa arbetare mot arbetare. Kort sagt, kapitalisterna behöver ha invandrare till Sverige, men de behöver också kunna reglera vilka invandrare som kommer och hur många, och de behöver förhindra att de invandrade arbetarna står upp för sina rättigheter och förenar sig med resten av arbetarklassen. Detta sammanfattas på ett utmärkt sätt i Mikael Nybergs artikel Apartheid light - den nya svenska modellen, där han bl.a. skriver så här:

"Hetsen mot invandraren förstärker utsattheten. Den är funktionell, lönsam, vinstgivande. Den främjar tillväxten av en arbetskraft som går att köpa till underpris och utnyttja i tolvtimmarspass sex, sju dagar i veckan"

När den mest intensivt utsugna och förtryckta delen av arbetarklassen gör uppror mot borgarstaten, så som vi sett under de senaste åren i arbetarkvarteren t.ex. i USA, i Frankrike, i England och i Sverige, så spelar de fascistiska grupperna och den fascistiska propagandan också en viktig roll för att mobilisera diverse samhällsskikt, inklusive vissa delar av arbetarklassen, till försvar för den borgerliga staten och den rådande ordningen. Hur mycket fascister som SD eller SMR än försöker framställa sig som "rebeller" mot "eliten", så handlar deras politik, deras "medborgargarden" och allt deras våld om att bevara systemet, om att försöka trygga sina egna hotade privilegier genom att erbjuda Wallenberg & co. ett sätt att kontrollera, splittra och hålla nere den bråkiga "pöbeln". Hetspropagandan mot "muslimer" (och generellt mot folken i de förtryckta nationerna) har inte sitt ursprung hos SD och de övriga s.k. "högerextremisterna" utan är en del av hela den borgerliga propagandan om "västerländsk civilisation" och "demokrati" för att rättfärdiga utplundringen av tredje världens förtryckta länder. Rasismen har inte sitt ursprung i rasistiska idéer, utan i imperialismens ekonomi, i dess produktionsförhållanden. De rasistiska idéerna finns därför att kapitalet behöver dem, för att upprätthålla och utöka utsugningen av arbetarklassen och de förtryckta folken. 


Den borgerliga "antirasismen": borgerlig ideologi i kapitalets tjänst

Hur förhåller sig då den borgerliga och småborgerliga "antirasismen" till allt detta? Vilka funktioner fyller den, vilket klassintresse representerar den och vad är det för ideologi den sprider? Bortsett från den öppet borgerliga politik som uttryckligen förespråkar fri invandring i exploateringssyfte (med lägre löner, tillfälliga uppehållstillstånd etc.), så ser vi hur hela den statligt sanktionerade, liberala och "vänster"-reformistiska s.k. "antirasismen" även den syftar till att försvara samma intressen som fascisterna försvarar. Liksom fascismen så syftar denna "antirasism" till klassförsoning genom en "mångkulturell" variant av borgerlig nationalism: "vi är alla svenskar"*. Fascism och rasism målas upp som ett slags "ondska" som uppstår bland den "intoleranta pöbeln", och de borgerliga politiker och intellektuella som idag sprider rasistisk propaganda i riksdagen och på ledarsidorna anklagas för att ha "gett efter för pöbeln" - d.v.s. rasismen påstås än en gång komma "underifrån". Det faktum att de rasistiska idéerna och hetspropagandan både historiskt och idag kommer från borgarklassen och dess köpta "elit" av akademiker, det försöker man dölja till varje pris. På så vis gör dessa "antirasister" fascisterna en stor tjänst, genom att hjälpa dem att framställa sig som "rebeller", som "arbetarrörelse" och genom att precis som fascisterna själva fokusera på "etnicitet" och "kultur" i stället för på klasskamp.

Några typiska exempel på denna borgerliga "antirasism" finner vi på tidningen Expos blogg. Där skriver Niclas Nilsson t.ex. att "Den politiska strategin hos extremhögern är nämligen att etablera bilden av att vårt samhälle krackelerar och blir allt sämre" och att lösningen är att "de etablerade politiska partierna både till höger och till vänster" måste "formulera en politik och ett politiskt budskap som ger hopp och en tro på framtiden".  Det rör sig alltså om en "antirasism" som inte syftar till att störta det system som skapat rasismen och fortsätter att reproducera den, utan till att bevara systemet och förhindra att folk gör uppror mot det. I ett annat blogginlägg kopplar Daniel Poohl rasismen till "konspirationsteoretiker" som "vänder den parlamentariska demokratin ryggen". Detta är en idé som idag spritt sig inom den "frihetliga" och den reformistiska "vänstern": under förevändningen att bekämpa de facto reaktionära konspirationsteorier ("Illuminati", "ZOG" etc.) så attackerar man i själva verket alla som ifrågasätter den härskande klassens ideologi och propaganda.

Pekar du på imperialisternas (i detta fall de nordamerikanska imperialisternas) systematiska planer för att kontrollera världspolitiken och opinionen genom sina think-tanks, säkerhetstjänster och diverse NGO:s, deras otaliga och väl dokumenterade militärkupper och "färgrevolutioner", så är du en "foliehatt". Avslöjar du borgarpressens lögner och krigshets så är du en "konspirationsteoretiker". Poohl skriver "konspirationismen är inte tron på en konspirationsteori, utan en idé om att inget i världen händer av en slump. Att vi alla är underställda en samordnad ansiktslös maktelit. Det är en analys som avsäger sig vetenskapens metoder för vad vi kan veta eller anta vara sant. Och som vänder den parlamentariska demokratin ryggen". Enligt "antirasister" som Daniel Poohl så måste vi alltså, för att bekämpa rasismen, lära oss förstå att "saker händer av en slump" och inte hålla på och snoka i makthavarnas planer. Vi ska inte vända oss emot "makteliten", utan mot dem som ifrågasätter borgarklassens diktatur, dess massmedia, dess "vetenskapliga objektivitet" och dess "parlamentariska demokrati".

I ytterligare en artikel skriver Poohl att "...så låter även extremhögerns berättelse om Sverige. Vårt land som en åsiktsdiktatur. Sverige-demokraterna – partiet som säger vad du tänker. Media som mörkar. Som att det fanns en slags objektiv sanning. En verklighet, mer verklig än andra, som dolts bakom pk-medias kulisser." Enligt Poohl är problemet alltså inte att SD ljuger och att deras lögner är utformade för att tjäna borgarklassens utsugning av arbetarklassen - nej, problemet är tydligen själva idén att det överhuvud taget finns en sanning. Den ideologi som Poohl här marknadsför som "antirasistisk" är samma "postmoderna" reaktionära smörja som sedan 70-80-talet berett vägen för fascismens återkomst med hjälp av fanatisk antikommunism och kunskapsrelativism. Det är inte det imperialistiska systemet och dess utsugning och förtryck vi ska bekämpa, utan de "totalitära idéerna" och alla som ifrågasätter den borgerliga ordningen.


"Antirasismen" till försvar för systemet och borgarstaten

På detta sätt får människor idag lära sig att "antirasism" är liktydigt med att lydigt underordna sig det rådande systemet, att svära trohet till borgarklassens s.k. "demokrati" och dess våldsmonopol. Enligt de borgerliga "antirasisterna" är problemet med fascisterna inte att de försvarar utsugar- och förtryckarsystemet, utan att de "tar lagen i egna händer". Även denna ståndpunkt har slagit rot inom en stor del av den s.k. "vänstern", och påverkat även de (före detta?) militanta antifascisternas politik. Även där har borgarklassen lyckats plantera in idén att om vi trotsar borgarstatens våldsmonopol så blir vi "likadana som fascisterna", och att vi därför nu uteslutande måste ägna oss åt fredlig "organisering". Kampen mot fascism och rasism uppfattas inte längre som en kamp mot borgarstaten, för arbetarklassens makt, utan som en kamp mot "ondskefulla idéer", mot det som borgarna kallar "auktoritära" och "våldsbejakande" ideologier. Den imperialistiska storbourgeoisien, d.v.s. de största, rikaste och mest blodbesudlade kapitalisterna och deras imperialistiska stater, behandlas nu i praktiken av den revisionistiska och anarkistiska "vänstern" som en allierad, en bundsförvant i kampen mot allt som samma borgare kallar för "totalitärt" eller "antidemokratiskt". Detta syns också i denna "vänsters" nuvarande stöd till imperialismens "krig mot terrorismen": nu är det ISIS, Assad, Ryssland m.fl. som är "det onda imperiet", medan de största folkmördarna, de nordamerikanska imperialisterna, mer eller mindre uttalat ses som "frihetens" och "demokratins" försvarare. Det är som någon sade om fascisterna: "de är som en hund i koppel, som skäller på vem husse än säger åt dem att skälla på, men som aldrig någonsin skulle få för sig att skälla på husse". Liknelsen stämmer idag tyvärr även på en stor del av "vänstern".

Arbetarklassen och de klass-medvetna, revolutionära anti-fascisterna har ingenting att vinna på att underordna sig eller acceptera denna liberala, borgerliga s.k. "antirasism". Den objektiva sanningen är att fascismen och rasismen helt och hållet är borgarklassens skapelser och tjänar borgarklassens ekonomiska och politiska intressen. De fascistiska rörelserna i historien - och idag - har alltid finansierats, främjats och styrts av en eller annan fraktion av storbourgeoisien, och mobiliserar huvudsakligen småbourgeoisien, arbetararistokratin och trasproletariatet för att gå kapitalets ärenden och bekämpa arbetarklassen. Periodvis har borgarna lyckats smitta delar av arbetarklassen med sin rasism och vända arbetare mot arbetare, men ju mer klassmedveten klassen har blivit, ju mer den har förstått sin historiska roll och tagit till sig marxismen - arbetarklassens vetenskapliga ideologi - desto mer har den genomskådat fascismens och rasismens borgerliga väsen och gått i spetsen för kampen mot dem. Fascismen och rasismen, liksom liberalismen och hyckleriet om de "mänskliga rättigheterna" och den "västerländska demokratin", är delar av en och samma borgerliga ideologi och tjänar som vapen i borgarklassens klasskrig mot arbetarklassen och de förtryckta folken.

En avdelning av tyska Roter Frontkämpferbund (Röda
frontkämpeförbundet), arbetarklassens antifascistiska
väpnade skyddskår bildad av Tysklands Kommunistiska
 Parti 1924. 

______________________________________________

* Här kan det vara bra att komma ihåg de fascistiska regimer där rasismen inte har haft någon viktig roll i den fascistiska politiken: i Mussolinis fascistiska Italien och Francos Spanien var det inte "rasen" som spelade roll, utan nationen i sig: "vi är alla italienare" eller "vi är alla spanjorer".

YPG ger syrisk flygbas till USA - om YPG och "vänsterns" stöd till imperialismens krig

Enligt uppgifter från Al-Jazeera har den kurdiska gerillan YPG nyligen skänkt ett flygfält i Syrien till USA, för att användas som bas för supermaktens aggressionskrig: "Flygfältet blir den första USA-kontrollerade flygbasen i Syrien, och har tidigare kontrolleras av USA- och Sverige-stödda kurdiska YPG. Flygfältet ligger nära Syriens gräns mot Irak och Turkiet. 'Enligt en överenskommelse med YPG har USA fått kontroll över flygplatsen. Syftet med affären är stödja SDF genom att tillhandahålla vapen och en flygbas för USA stridsflygplan' berättade medieaktivisten Taj Kordsh från SDF för Al Jazeera i tisdags." (http://jinge.se/mediekritik/kurdiska-peshmerga-driver-bort-araber-later-usa-fa-flygbas-i-norra-syrien.htm)

Kurdisk och Yankee-flagga på
gränsen mellan Irak och Syrien

Detta är ytterligare ett exempel på hur de kurdiska YPG-styrkorna (en gren av PKK) nu helt öppet gjort sig till ett verktyg för USA:s folkmords- och plundringskrig i Syrien och hela Mellanöstern. PKK, som en gång i tiden vann det kurdiska folkets stöd genom att kalla till krig mot imperialismen och upprätta ett självständigt Kurdistan, har numera uttryckligen tagit ställning för imperialismens s.k. "västerländska civilisation" och dess "krig mot terrorismen" (d.v.s. dess plundringskrig), samt övergivit alla planer på både självständighet och socialistisk revolution - och detta gäller av allt att döma såväl PYD/YPG i Syrien som PKK i Turkiet, liksom deras motsvarighet i Iran. Det kurdiska folkets rättfärdiga kamp för sin frihet och självständighet, mot imperialismens utsugning och den reaktionära turkiska statens förtryck, säljs nu ut till högstbjudande av PKK:s ledarskikt till förmån för de rika ländernas kapitalister och deras intressen i regionen.

Den revisionistiska "vänstern" för det imperialistiska kriget

USA släppte 23 144 bomber över
muslimska länder bara under 2015

Hur går tankarna egentligen inom den europeiska "vänster" som nu okritiskt hyllar YPG och t.o.m. uppmanar den svenska imperialiststaten att skicka trupper till Syrien? Hur gick vi från några av de största antikrigsdemonstrationerna någonsin - mot USA:s invasion av Irak 2003 - till en "vänster" som stämmer in i borgarklassens krigshets och kräver MER bomber, MER trupper till imperialismens krig? Marknadsföringen av YPG (och framför allt dess kvinnliga avdelning YPJ) som en "civiliserad", "västvänlig", "demokratisk" gerilla i kamp mot den "barbariska", "fanatiska" ISIS och "diktatorn" Assad har uppenbarligen spelat en roll i att få denna "vänster" att stämma in i imperialisternas krigshets.

Det faktum att det är just imperialisternas utsugning och krig som är orsaken till misären och våldet i Mellanöstern och hela tredje världen, det pratas det inte längre om. Nu är det "terroristerna" och den "primitiva kulturen" som är problemet: de "västerländska demokraterna" måste återigen uppfostra de stackars barbarerna med bomber, napalm och tygellös kapitalistisk exploatering. Denna borgerliga koloniala världsbild, som för övrigt är grunden till hela rasismen, omfamnas även till fullo av den s.k. "vänster" som övergett alla planer på att störta systemet och i stället ägnar sig åt att försöka rädda det med reformer eller "kommunalism"*.

Hur krigsmotståndet tystnade

När de breda folkmassorna gör motstånd mot imperialismen och dess krig, både i tredje världen och i de imperialistiska länderna, så är det ett verkligt problem för imperialisterna. De massiva protesterna mot USA:s plundringskrig under Bush-regimen, liksom avslöjandena av deras krigsbrott och lögnerna om "Saddams massförstörelsevapen" hotade att undergräva supermaktens auktoritet, inte minst bland befolkningen i Europa.

Sverige, mars 2003: 20 000 elever strejkade i protest mot
USA:s angrepp på Irak

Med "demokraten" och "fredspristagaren" Obama i spetsen inledde USA:s härskande klass en stor PR-kampanj; supermaktens image skulle putsas upp med allt från tomma löften om "välfärdsreformer" till "gay rights" och borgarklassens reaktionära och liberala varianter av feminism och s.k. "mångkultur". Det fungerade över förväntan. Många av de rika ländernas småborgare och intellektuella rättade in sig i ledet och såg ljuset: nu var det minsann rätt och riktigt att bomba Afghanistan "för kvinnornas skull" eller bomba Libyen och Syrien "för demokratins skull". Att alla dessa krig aldrig någonsin har handlat om något annat än att skydda och utöka de största kapitalisternas rikedomar genom erövring, utplundring och omfördelning av länderna i tredje världen - det ville man inte längre höra talas om. Sådant prat ansågs nu vara "föråldrat" och "dogmatiskt".

I detta sammanhang är det tydligt vilken roll rörelser som PKK/YPG spelar. "Vänster"-rörelser som uttryckligen har förkastat marxismen och arbetarklassens revolution såväl som det nationella befrielsekriget mot imperialismen**. Som bekämpar reaktionära hantlangare som ISIS eller den turkiska staten, men lydigt underordnar sig de största krigsförbrytarna, imperialisterna som står bakom alltihop. Och allt detta, återigen, marknadsfört med liberal ideologi, "västerländsk demokrati" och småborgerlig essentialistisk feminism*** (i motsats till proletär ideologi, socialistisk revolution och proletär feminism för att avskaffa privategendomen och patriarkatet på riktigt).

Arbetarklassen och de förtryckta folken mot imperialismens krig

Vad kan vi lära oss av detta? Jo, kanske att när det gäller att göra motstånd mot imperialismens krig så kan vi inte förlita oss på de fortfarande privilegierade samhällsskikten i de rika länderna, och inte på de skikt i de förtryckta länderna som hoppas på egna privilegier genom att försvara imperialismens intressen. Även om många inom dessa skikt fortfarande kan ta ställning mot imperialismen, så är det i första hand arbetarklassen, och framför allt de mest utsugna och förtryckta arbetarna, som inte har något att vinna på att fjäska för herrarna men desto mer att vinna på att störta hela deras system. De härskande imperialisterna kan uppenbarligen manipulera opinionen med ideologiska och politiska PR-kampanjer, men i grunden ligger det materiella intresset. De klasser och skikt som fortfarande får sin trygghet och sina privilegier garanterade av t.ex. den svenska imperialismen kommer knappast att vara de mest villiga att störta detta system, hur mycket de än sveper in sin reformism i fina ord om "revolution" eller "antikapitalism".  Det är tvärtom där man finner dem som är mest mottagliga för kapitalets propaganda, antingen den handlar om "västerländsk demokrati" eller om "de farliga muslimerna", och oavsett om den kommer från amerikanska, europeiska, ryska eller kinesiska imperialister.

Det som krävs för att få stopp på dessa oändliga plundringskrig och folkmord är att arbetarklassen i de imperialistiska länderna förenar sin kamp med arbetarnas och de förtryckta folkens kamp i hela världen, och vänder gevären mot imperialisterna, d.v.s. de största monopolkapitalisterna och deras stater, såsom huvudfiende. Det innebär att försvara varje förtryckt nation mot imperialistisk aggression, att stödja varje nations befrielsekrig mot imperialismen och rätt till självbestämmande, eftersom detta är förutsättningen för att kunna försvaga och krossa imperialismen och genomföra revolutionen i varje land. USA:s imperialism är idag fortfarande den största förbrytaren och utsugaren i världen och det största hindret för arbetarklassens revolution och folkens befrielse, men imperialismen går inte att besegra genom att sätta sitt hopp till någon annan imperialistmakt i stället (såsom den ryska, den kinesiska, den tyska eller den svenska), utan bara genom att förlita sig på våra, d.v.s. arbetarklassens och de förtryckta folkens, egna krafter i kamp mot alla imperialisterna.


_______________________________________________________

Noter:

* "Kommunalism": Idén om att bygga upp "socialistiska" eller "demokratiska" samhällen på lokal nivå utan att krossa utsugarklassernas stat, och utan att bygga upp någon egen stat. Leder i verkligheten till att underordna sig den gamla staten och framför allt imperialismen, och bli en del av deras system, vilket har demonstrerats av t.ex. zapatisterna i Mexico och nu av YPG i Syrien. Läs om hur Lenin avslöjade den "kommunala socialismen" här. 

** Här finns några läsvärda artiklar om PKK:s och YPG:s föränderliga ideologi och politik:
"Den goda gerillan - det kurdiska folkets kamp, PKK/PYD och imperialismen"
"Stalinist Caterpillar into Libertarian Butterfly? The Evolving Ideology of the PKK"
"PKK and the imperialism"

*** Essentialistisk feminism: en feminism som anser att män och kvinnor är fundamentalt olika av naturen, t.ex. att män är "naturligt aggressiva" medan kvinnor är "naturligt fredliga", och ser patriarkatet och kvinnoförtrycket som något skilt från klassamhället och privategendomen. Denna idé är typisk för den borgerliga och småborgerliga feminismen, medan den proletära feminismen förkastar idén om den "mänskliga naturen" och därmed också den "manliga" och den "kvinnliga" naturen. Den feminism som förs fram av PKK:s och YPG:s ledning är tydligt essentialistisk. 

Nils Holmbergs "Fredlig kontrarevolution" i digital utgåva - ladda ner den här!

Hur gick det egentligen till att bygga ett socialistiskt samhälle i Sovjetunionen? Vad innebär arbetarklassens diktatur, och varför behövs den? Hur såg klasskampen ut under socialismen, och hur kunde den socialistiska arbetarstaten förvandlas till en stat där borgerliga byråkrater tog makten? Varför säger vi kommunister att Sovjetunionen slutade vara socialistiskt år 1956 och blev ett kapitalistiskt land? 

En svensk bok som reder ut dessa frågor är Nils Holmbergs* "Fredlig kontrarevolution" från 1974. Här kan vi läsa om hur klasskampen i den första arbetarstaten utvecklades; hur kommunisterna under ledning av Lenin och Stalin hela tiden kämpade mot borgerliga ståndpunkter inom själva bolsjevikpartiet, och om hur krossandet av denna borgerliga opposition var en förutsättning för att kunna bygga socialism, besegra imperialisternas angreppskrig och gå framåt i riktning mot ett klasslöst samhälle. I boken visar Holmberg hur Sovjetunionens kommunister under Stalins ledning i huvudsak tillämpade en korrekt politik och byggde socialism, men också att de begick fel som gjorde det möjligt för byråkraterna att växa sig starka, ta makten efter Stalins död och bli en ny härskande borgarklass.

Som boken också tar upp, så var det till stor del lärdomarna från Sovjetunionen som gjorde det möjligt för de kinesiska kommunisterna under ledning av Mao Tsetung att bättre förstå frågan om den fortsatta klasskampen under proletariatets diktatur; att det inte går att övervinna de borgerliga krafterna genom bara administrativa åtgärder och beslut uppifrån, utan att arbetarklassen och folket måste mobiliseras i revolutionär kamp mot de partipampar och karriärister som vill återupprätta kapitalismen; i en proletär kulturrevolution för att stärka och utveckla arbetarklassens makt, bygga socialismen och fortsätta revolutionen för att avskaffa klasserna och privategendomen helt och hållet.

Det är också nödvändigt att lära sig om denna "fredliga kontrarevolution" i Sovjetunionen för att kunna förstå vad som hände med de kommunistiska partierna i resten av världen, i Europa och i Sverige; hur det kom sig att de förvandlades från revolutionära arbetarpartier till reformistiska partier i borgarklassens tjänst. Det är särskilt viktigt idag, när det finns ett akut behov av verkliga kommunistiska partier för att leda revolutionen i varje land, och när även de s.k. kommunistpartier som själva uppkom ur kampen mot den sovjetiska revisionismen har kapitulerat och blivit bihang till den övriga reformistiska "vänstern".

"Fredlig kontrarevolution" är idag närmast omöjlig att få tag på, så vi är glada att nu för första gången (såvitt vi vet) kunna presentera den i digitalt format. Vi har lagt upp den i tre olika format: som vanligt Word-dokument (.doc), som e-bok (.mobi) och som PDF (med bibehållen sidindelning och layout från originalet). Vi hoppas också på att kunna publicera del 2 av boken framöver.

Fredlig kontrarevolution (.doc)
Fredlig kontrarevolution (.mobi)
Fredlig kontrarevolution (.pdf)

_____________________________________________

*Nils Holmberg (1902-1981) var medlem av Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), ingick i dess Centralkommitté under ett par decennier och satt som riksdagsman för partiet från 1944-1946. Redan 1926 arbetade han i ledningen för Kommunistiska Ungdomsinternationalen i Moskva. Han arbetade i Kina i två år under slutet av 50-talet, och har översatt Mao Tsetungs verk till svenska.
Holmberg var en av dem som gick i spetsen för kampen mot revisionismen i SKP under 60-talet. När SKP antog ett nytt partiprogram år 1967 och bytte namn till Vänsterpartiet Kommunisterna, så var Holmberg en av dem som lämnade partiet och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML). När KFML år 1973 ombildades till parti (och återtog namnet Sveriges Kommunistiska Parti) så valdes Holmberg till partistyrelsen.

Varför väljer folk att slåss för IS?

Människorna som ansluter sig till Den Islamiska staten (IS), eller Daesh på arabiska, beskrivs i den "civiliserade" borgarpressen med klassisk krigshetsande och rasistisk jargong. Medan imperialismens arméer på sin höjd kan "kritiseras" för vissa "övertramp" (som när de utplånar hela byar med napalm eller mördar 500 000 irakiska barn för "demokratins" skull), så beskrivs IS-soldaterna som blodtörstiga och sexgalna monster, besatta av "fanatisk" tro på en mystisk och vildsint religion. Fascister som SD eller Front National säger det rakt ut, men det är samma idéer som ligger till grund för resonemangen hos kapitalets köpta intellektuella från höger till "vänster". 

För oss kommunister råder det idag ingen tvekan om att IS är ett barn av imperialismen, mer specifikt USA och dess allierade, som bidragit med omfattande ekonomiskt och militärt stöd för att bygga upp en jihadrörelse att använda som kanonmat mot de förtryckta folken och i imperialisternas krig om territorier och profiter. Men hur lyckas rörelser som IS då vinna folkets stöd? Hur kommer det sig att så många ansluter sig till en sådan rörelse och är beredda att offra sina liv för "jihad"? Det handlar inte, som idealisterna tror, om "religiös övertygelse", utan om att islamisterna åtminstone ser ut att erbjuda det som de förtryckta folken behöver: kamp mot imperialismen, mot dess utsugning och dess folkmord. Och så länge de förtryckta inte finner någon sant antiimperialistisk, revolutionär rörelse för att krossa hela det imperialistiska systemet, så får de ta vad som finns till hands.

Vi vill rekommendera två mycket läsvärda artiklar på just temat "varför ansluter sig folk till IS?". Den första handlar om ett antal intervjuer med tillfångatagna IS-soldater. Vi har översatt några bitar ur den till svenska (hela artikeln på engelska finns här):

"Han var en arbetare som arbetade för att försörja sin stora familj när han skadade sin rygg och förlorade jobbet. Det var då, berättar han, som en vän - en avlägsen släkting men från samma stam - tog kontakt med honom och erbjöd honom att arbeta för ISIS... Livet under Islamiska staten var ren terror, säger han; han kämpade bara för att han var vettskrämd. Andra kanske gjorde det av tro, men inte han. Hans familj behövde pengarna, och detta var den enda chansen att försörja dem."

"Varför gjorde han alla dessa saker? Många antar att dessa soldater är motiverade av en tro på den Islamiska staten, ett kalifat lett av en kalif med den traditionella titeln Emir al-Muminiin, "de trognas befäl"... Men detta stämmer helt enkelt inte när det gäller de fångar vi intervjuar. De är sorgligt okunniga om Islam och har svårt att besvara frågor om Sharia-lag, militant Jihad och kalifatet."

"Mer relevant än islamsk teologi är att det finns andra, mycket mer övertygande förklaringar till varför de slogs för den sidan de gjorde. Vid slutet av intervjun med den första fången frågar vi 'har du några frågor till oss?' För första gången sedan han kom in i rummet ler han - överraskat - och berättar till slut vad det var som verkligen motiverade honom... 'Amerikanerna kom", sade han. 'De tog bort Saddam, men de tog också bort vår säkerhet. Jag gillade inte Saddam, vi svalt då, men vi hade åtminstone inte krig.'"

"De är barn av ockupationen, många av dem förlorade sina fäder under viktiga perioder (genom fängelse, död genom avrättning eller strider i motståndskampen), och de är fyllda av raseri mot Amerika och sin egen regering. De drivs inte av en idé om ett Islamiskt kalifat utan gränser; det är snarare så att ISIS är den första gruppen sedan Al Qaeda som erbjudit dessa förnedrade och rasande unga män ett sätt att försvara sin värdighet, familjen och stammen."

Den andra artikeln handlar om de ungdomar i Europas fattiga förorter som väljer att ansluta sig till IS, och tar upp frågan om den s.k. "vänsterns" svek, d.v.s. hur revisionisterna, klassförrädarna och socialchauvinisterna - som har fräckheten att kalla sig "kommunister" - ställt sig på imperialismens sida mot arbetarklassen och därmed lämnat fältet öppet för islamisterna. Artikeln (läs hela här) lider i sig av en hel del reformistiska illusioner, men den viktiga poängen går fram ändå:

"En märkbart frånvarande aktör som viktig kraft i att forma integrationspolitiken var [den franska] vänstern.

Det beror på att den till stora delar marginaliserat sig själv. Socialisterna köpte i det stora hela den teknokratiska integrationsmodellen, medan kommunistpartiet växlade mellan fientlighet mot och ett motvilligt accepterande av invandrare. Kommunisterna förstod inte hur kapitalismen skapade nya lager av marginaliserade arbetare, utan höll sig i det stora hela till att representera, tjäna och skydda sin traditionella arbetarklassbas. Kommunistpartiet var till en början invandrarfientligt, partiledningen röstade för att begränsa invandringen 1980, och i de kommuner som styrdes av partiet motsatte man sig att invandrare fick tillgång till allmännyttans bostäder. I dag, trots att partiet stödjer legaliseringen av papperslösa invandrare, är invandrarna och kommunisterna misstänksamma mot varandra."

"Det verkliga hotet i Frankrike, och mer allmänt i Europa, är inte fantasierna om tusen sovande jihadistceller som står redo att åsamka förödelse. Det verkliga hotet är polisstatens förföljelser av invandrargrupper. Dessa förföljelser har stöd av väsentliga delar av majoritetsbefolkningen som högerkrafterna har mobiliserat.

Dessa krafter har blivit mer sofistikerade i sina sätt att popularisera sitt reaktionära projekt. I den debattartikel som Marine Le Pen [partiledare för fascistiska Nationella Fronten] publicerade i New York Times åberopade hon den liberala ikonen Albert Camus och använde en republikansk retorik: 'Vi fransmän är djupt fästa vid vår laicité [sekularism], vår suveränitet, vårt oberoende, våra värderingar. Världen vet att när Frankrike attackeras, så lider friheten ett nederlag ... Vårt lands namn, Frankrike, klingar fortfarande av frihet.'"

"Islamistisk terror" och "västerländsk civilisation"

Så har vi nu ännu ett "islamistiskt terrordåd" i Paris. Återigen uppmanas vi att känna "solidaritet med Frankrike" och acceptera ännu mer fascistiska undantagslagar för att försvara den "västerländska civilisationen". Men vilket "Frankrike" är det vi skall solidarisera oss med? Med den franska imperialistiska borgarklassen och dess stat, som är skyldig till mord på tusentals och åter tusentals människor i Algeriet och i de övriga afrikanska och asiatiska kolonierna, och som med fascistisk repression upprätthåller utsugningen och förtrycket av den franska arbetarklassen*? Och vad är denna "västerländska civilisation" som tyckare från höger till "vänster" nu uppmanar oss att försvara? Det är en "civilisation" bestående av ett antal genomreaktionära, imperialistiska stater, som allihop är skyldiga till systematiska massmord på miljontals människor i de förtryckta nationerna i Asien, Afrika och Latinamerika, och som idag fortsätter att mörda och suga ut både dessa folk och det arbetande folket i de egna "västländerna", oavsett vilka "höger-" eller "vänsterregeringar" som råkar sitta vid makten för tillfället.

Frankrikes folkmord i Algeriet

Det är i detta sammanhang man måste se den Islamiska Staten (IS) och den "islamistiska terrorn" över huvud taget. Orsakerna till dess framväxt är inte "religion" och "fanatism", som borgarna och en del av deras vänner i den småborgerliga s.k. "vänstern" försöker inbilla oss. Om vi utgår från en proletär, materialistisk världsåskådning så måste vi i stället se vilka intressen som ligger bakom: kort sagt, vem tjänar på det? Vilken klass tjänar på det? Man behöver inte ge sig in på konspiratoriska spekulationer för att konstatera några grundläggande fakta:

- Imperialisterna - d.v.s. monopolkapitalisterna i de rika imperialistiska "västländerna" - befinner sig i kris. För att rädda sitt system och klara sig i konkurrensen med andra imperialister måste de föra krig, både mot de förtryckta som gör uppror och mot rivaliserande imperialistmakter för att skaffa sig kontroll över nya territorier (d.v.s. marknader, arbetskraft och naturtillgångar att exploatera).

- Rörelser som kämpar mot imperialismen i de förtryckta länderna har olika klasskaraktär. De rörelser som inte leds av arbetarklassen utan av feodala eller borgerligt nationalistiska krafter kan lätt låta sig köpas och bli verktyg åt den ena eller den andra imperialistmakten. På detta sätt har framför allt USA och dess allierade sedan länge använt sig av de islamistiska grupperna i Mellanöstern som legosoldater i sitt krig mot t.ex. den ryska imperialismen, samt för att mörda och terrorisera kommunisterna och revolutionärerna (för att förhindra att det växer fram en konsekvent och revolutionär rörelse mot imperialismen). Därför har imperialisterna sponsrat, beväpnat och tränat islamisterna. Utan imperialismens inblandning, inget IS.

Franska imperialister sprider
"västerländsk civilisation" i
Algeriet.

- Efter hundratals år av kolonial och imperialistisk utsugning och förtryck bär de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika på ett djupt och oförsonligt hat mot imperialismen. Så länge deras länder ekonomiskt och politiskt kontrolleras av främmande makter så kommer de aldrig att kunna ta sig ur efterblivenheten och gå framåt. När de proletära och revolutionära organisationerna förintas, eller när de överger sina principer och slutar kämpa mot imperialismen, så kommer många av de förtryckta att i stället söka sig till islamister eller andra grupper som faktiskt för krig mot imperialisterna eller åtminstone ser ut att göra det. Rörelser som försöker vinna sympatier från "väst" genom att hylla den "västerländska demokratin" och överge det nationella befrielsekrigets väg (se Öcalans uttalanden**) kan möjligen vinna kortsiktiga fördelar för egen del, men förlorar sin trovärdighet bland de breda massorna, gör sig snart ännu mer beroende av imperialisterna och bidrar snarast till att öka islamisternas inflytande.  De bidrar däremot inte till att ena arbetarklassen och de förtryckta folken för att störta utsugarsystemet.

- I de imperialistiska länderna har den härskande klassen till stor del förlitat sig på "välfärd" och "demokratiska" metoder för att upprätthålla ordningen och hålla upproret borta. Denna "politiska stabilitet" på hemmaplan finansieras med extraprofiterna från den mer intensiva utsugningen av folken i tredje världen. För att detta skall fungera måste borgarklassen förhindra att arbetarklassen i "väst" förenar sig med arbetarklassen och de förtryckta folken i de förtryckta länderna i kamp mot det imperialistiska systemet. I stället måste makthavarna till varje pris försöka få folken i de imperialistiska länderna att ställa upp på kapitalets sida i kampen mot rivaliserande imperialistmakter och mot de förtryckta folken. För detta syfte kan de använda sig av olika varianter av borgerlig ideologi: liberalism ("individens frihet", "mångkultur" etc.), konservatism ("bevara traditionerna"), socialdemokratisk reformism (klassförsoning och "välfärd"), fascism (borgerlig nationalism, rasism, klassförsoning etc.), eller olika kombinationer av dessa. För att sprida dessa idéer och förhindra uppkomsten av en revolutionär arbetarrörelse förlitar sig de härskande på borgerliga och småborgerliga intellektuella från höger till "vänster" som på olika sätt försvarar den ”västerländska civilisationen” som de kallar ”demokratin” – d.v.s. de imperialistiska staterna och hela det imperialistiska systemet.

- Denna "politiska stabilitet" håller dock aldrig i längden. De senaste årens växande uppror även i de imperialistiska länderna, som vi sett i arbetarförorterna i Frankrike, USA, England, Sverige etc. har skrämt borgarna. För att kunna fortsätta öka sina vinster och erövra nya territorier behöver de ordning och reda på hemmaplan. De rör sig därför idag oundvikligen i riktning mot mer fascism, mer repression och mer övervakning av framför allt den fattigaste delen av arbetarklassen. Skräcken för den "islamistiska terrorn" används idag för att rättfärdiga dessa åtgärder, vilka genomförs av både höger- och s.k. "vänsterregeringar".

Utifrån dessa fakta kan man dra några slutsatser:

Den småborgerliga, anarkistiska, revisionistiska och reformistiska "vänstern" spelar en viktig roll i att förhindra att det uppstår en stark antiimperialistisk rörelse. Idag hjälper denna "vänster" till att sprida den härskande klassens myt om en kamp mellan å ena sidan "västerländsk civilisation" och "frihet" och å andra sidan "barbari" och "diktatur". Internationellt ställer sig denna "vänster" alltid på antingen den ena eller den andra imperialistmaktens sida, nationellt förespråkar den olika former av reformism (antingen via parlamentet och valen eller via "lokalt självstyre"). Dess politiska funktion är att motverka att arbetarklassen i varje land bygger sin förtrupp, enar folket mot imperialismen och utvecklar revolutionärt krig för att konfiskera imperialisternas egendom, fördela jorden bland dem som brukar den, upprätta verkligt nationellt oberoende för att kunna fortsätta med den socialistiska revolutionen och avskaffa privategendomen. Denna revolutionära väg, som är det enda sättet att göra slut på utsugningen och gå framåt, är enligt denna "vänster" "dogmatisk" eller "auktoritär". I stället föreslår den "demokratiska experiment" under imperialismens beskydd, rörelser som inte bekämpar systemet utan bara slåss för en lite bättre position inom det; och stödjer i vissa fall helt öppet de imperialistiska aggressionskrigen och framställer antingen USA eller Kina/Ryssland som "världens räddare".

Alltså: en "vänster" som överger och bekämpar marxismen, den vetenskapliga socialismen och den proletära världsrevolutionens väg, och i stället försvarar ”den västerländska civilisationen”, en sådan "vänster" är en direkt bidragande orsak till t.ex. den Islamiska Statens frammarsch.

_______________________________________________


* Frankrike har en lång historia av statlig terror och folkmord mot den till stor del muslimska befolkningen i de franska kolonierna (läs här om massakern på demonstrerande algerier 1961). Frankrike är ett land där en stor del av arbetarklassen är muslimer, och där den fascistiska hetsen mot muslimer är en del av statens politik. Man räknar med att ca 70% av fångarna i franska fängelser är muslimer. Franska soldater deltar i imperialistiska aggressionskrig i ett flertal länder, och i maj i år rapporterades det att franska FN-soldater hade våldtagit hemlösa barn i Centralafrikanska republiken.


** "Europa, där [demokratin] föddes, har i stort sett lämnat nationalismen bakom sig med 1900-talets krig i backspegeln och etablerat ett politiskt system som håller fast vid demokratiska normer. Detta demokratiska system har redan visat sina fördelar över andra system - inklusive realsocialismen - och är nu det enda acceptabla systemet i världen." (Vår övers. ur Abdullah Öcalan, Prison Writings: the Roots of Civilisation)