(Ordförande Gonzalo, Perus Kommunistiska Parti, ur en intervju från 1988)
söndag 29 januari 2017
Ordförande Gonzalo om kommunisterna och de nationella revolutionerna
"Det finns nationalistiska rörelser i Mellanöstern, konkret i Palestina, i Sydafrika etc. Men vi tror att revolutionerna, för att verkligen följa den väg som öppnades med den nya era som inleddes av Oktoberrevolutionen, behöver utveckla kommunistiska partier, därför att utan dem blir det halvfärdiga revolutioner. Afrika ger oss flera exempel på sådana, t.ex. Algeriet. Där fördes hård väpnad kamp, men man byggde inte socialism eftersom det saknades ett kommunistiskt parti för att leda en sant revolutionär kamp. Utan kommunistiska partier utvecklas nationalistiska rörelser som bara söker erkännande som nationer, för att gå från kolonier till halvkolonier och fortsätta vara beroende av imperialismen; eller som i andra fall, byta en husbonde mot en annan. Vi har t.ex. sett detta med olika rörelser kopplade till England och Frankrike. I andra fall utvecklas väpnade kamper för att FN ska lösa och definiera situationen, som i Chipre. Följaktligen är det inte en fråga om blott väpnad kamp. I grunden är det en fråga om folkkrig, Kommunistiskt Parti och marxism-leninism-maoism. Alla dessa rörelser bidrar emellertid med styrkor till kampen mot imperialismen, men de kan bara tjäna radikalt till att sopa bort den om det är ett Kommunistiskt Parti med folkkrig som leder dem."
Malcolm Kyeyune och en smygande brun opportunism
Malcolm Kyeyune är en skribent som i olika sammanhang debatterat mot den s.k. "identitetspolitiken" och försökt profilera sig genom att kritisera den hycklande borgerliga "antirasismen" inom "vänstern". Ibland har han framfört väsentliga poänger (vi har t.o.m. hänvisat till en av hans artiklar här på bloggen). Med hans blogginlägg ”Ät inte snö som blivit gul. Bli inte hög på eget knark” blir det dock tydligt att han tillhör den typ av opportunister som nu ägnar sig åt den påstådda "invandringskritik från vänster", som vi har sett i olika varianter från intellektuella och karriärister såsom Amineh Kakabaveh, Jan Myrdal, Stefan Lindgren och en rad andra (även Kommunistiska Partiet försöker hänga på Kakabaveh i ett försök att sno röster från V). De försöker svepa in sina argument i diverse "vänster"-plattityder och utger sig för att tala för arbetarklassen, men både orden och deras innehåll är exakt desamma som det vi hör från fascisterna och hela reaktionen: "vi måste våga se problemen med invandringen", "invandringen kostar för mycket, prioritera vår egen 'välfärd'", "vi måste bekämpa islamiseringen", "lag och ordning", "fler poliser" etc.
Kyeyunes inlägg har bemötts av en rad kritiker, framför allt på tidskriften Clartés hemsida. Benny Andersson och Fred Torssander försöker där både kritisera Kyeyunes ståndpunkt och fördjupa sig i frågan, men även om de båda har flera bra poänger (läs dem!) så blir hela diskussionen om huruvida "invandringen är bra för arbetarklassen eller inte" ett villospår; precis det villospår som såväl liberalerna och "PK-vänstern" som fascisterna och den "invandringskritiska vänstern" vill leda in oss på. Det som alla dessa har gemensamt är nämligen att de inte vill ha, inte tror på och inte kan föreställa sig en arbetarklassens revolution som ska riva ner hela detta utsugarsamhälle, bygga arbetarstaten och socialismen och fortsätta göra revolution tills det inte längre finns några klasser. Hur radikala eller "antikapitalistiska" en del av dem än tror eller påstår sig vara, så bidrar de alla på olika sätt till att försvara den borgerliga diktaturen, den borgerliga staten, genom att sprida illusioner om "välfärdsreformer", om att "demokratisera" kapitalismen, om försvaret av en påstådd svensk eller västerländsk "civilisation", om en mer eller mindre "fredlig väg" till socialismen, etc.
Liksom den opportunism som Engels och Lenin avslöjade på sin tid, och liksom fascismen i dess olika tappningar, så baserar sig dess nutida anhängare inte på de djupaste, mest intensivt utsugna och förtryckta delarna av arbetarklassen, utan på småbourgeoisien (t.ex. den stackars syriske butiksägaren i Kyeyunes exempel), på arbetararistokratin och på själva arbetarklassens övre skikt; på dem som fortfarande har något att förlora, de som ännu inte vill se att kapitalismen oundvikligen håller på att falla och som ännu inte är redo att riskera den lilla trygghet de har kvar, de ynkliga smulor som borgarna kastar ned åt dem. Det är också där rasismen och "invandringsfrågan" kommer in i bilden. De djupaste, mest utsugna och förtryckta lagren av arbetarklassen och de förtryckta består, i världen och i allt större grad även i Sverige, i huvudsak av människor från de gamla kolonierna, från de idag halvkoloniala och halvfeodala länderna i tredje världen vilka exploateras och förtrycks av borgarklassen i imperialistiska länder som Sverige. Det är denna del av arbetarklassen och folket som utgör det verkliga hotet mot borgarklassens makt, det är där underdånigheten och tilltron till borgarstaten aldrig slagit rot, och det är där upproret börjar växa. Förr i Sverige var det blonda och blåögda arbetare som kastade sten på polisen och väckte skräck och avsky hos den "anständiga" arbetararistokratin och småbourgeoisien; idag består denna del av arbetarklassen till stor del (men givetvis inte enbart) av invandrare från tredje världen, och många av dem bär dessutom med sig ett välbehövligt hat mot imperialismen som de reformistiska klassförrädarna mer eller mindre lyckats bannlysa under årens lopp.
För att försöka stoppa upproret innan det hinner sprida sig och bli mer medvetet, mer organiserat, behöver den härskande klassen till varje pris isolera denna del av det arbetande folket från de övre skikten, de som fortfarande är "sansade" och laglydiga. Och här har vi själva kärnan i den nuvarande diskussionen. Den "invandringskritiska", "anti-islamistiska" - i verkligheten rasistiska och reaktionärt nationalistiska - kampanj som idag bedrivs av samtliga imperialiststater har just detta syfte: att avleda vårt hat och vår kamp bort från våra huvudfiender, de största mördarna och tjuvarna världen någonsin skådat, d.v.s. borgarklassen och dess imperialistiska stater (i vårt fall den svenska borgarstaten), och i stället rikta uppmärksamheten mot de "farliga fattiga", mot smågangsters, "muslimer" eller varför inte de obildade "white trash"-arbetarna i småstäderna på landsbygden. Vad menar då dessa nya strasserister* inom "vänstern" att man ska göra? Vilka är enligt dem de "goda krafter" man bör ena sig med i denna kamp mot "brottslighet", islamism och "massinvandring"? Jo, uppenbarligen just den borgerliga staten, dess partier och pampar, dess polisstyrkor och fascistiska vakthundar.
Kyeyunes text säger förstås inget av detta rakt ut. Han är vag, omständig och slingrande så att vi inte ska kunna peka på någon konkret ståndpunkt eller några verkliga slutsatser, och utger sig oskyldigt för att "bara peka på hur det faktiskt är" - även om han i verkligheten inte tar fram några fakta över huvud taget. Det viktiga är känslan, att "nu får det minsann vara nog med den här politiska korrektheten". Den påstådda "materialistiska" grunden för hans argumentation består i stort sett av 1) det banbrytande avslöjandet att "invandrare är en grupp som också består av olika klasser" (no shit Sherlock) och 2) en vag antydan om att vissa grupper (småborgare? arbetare?) materiellt skulle tjäna på att stoppa invandringen. Precis som Myrdal så tillhör Kyeyune den grupp av intellektuella som försöker skapa sig en nisch och få uppmärksamhet (eller dra till sig väljare, som i KP:s fall) genom att vara "kontroversiella" och "kritisera vänstern från vänster" - men eftersom de själva varken tror på eller vill ha någon revolution så kan de knappast kritisera reformisterna för att vara reformister. I stället söker de sig då i sin "radikalism" till fascismen, liksom så många borgerliga intellektuella före dem. Som karriärdrag har det redan visat sig framgångrikt för Kyeyune, som nyligen fick jobb som "fast kolumnist" på den numera sverigedemokratiskt inriktade tidningen Göteborgsposten. Där ska han hjälpa till att "ge läsarna bredare perspektiv" och "ommöblera i åsiktskorridoren".
Som både Marx och Lenin påpekade, så leder kapitalismens utsugning och förtryck - och arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp mot densamma - till att en del av de intellektuella ur småbourgeoisien och t.o.m. borgarklassen dras till de revolutionära rörelserna och ställer sig på arbetarklassens sida. Detta är viktigt, visar Lenin, eftersom det ger arbetarrörelsen ett tillskott av teoretisk, vetenskaplig och administrativ kunskap som den behöver för att segra; men från småbourgeoisien kommer också den opportunism och vacklan som är främmande och destruktiv för arbetarrörelsen. Detta leder till två slutsatser: för det första är det ytterst viktigt för den härskande klassen att hålla dessa potentiellt revolutionära intellektuella så nöjda som möjligt, fylla deras huvuden med borgerlig ideologi och förhindra att de på riktigt blir marxister och går över till arbetarklassen. För det andra är det ytterst viktigt för arbetarklassen att välkomna dessa intellektuella, omforma deras världsbild enligt arbetarklassens ideologi och lära sig av dem, men samtidigt att vara ytterst vaksam och aldrig låta sig luras när några av dem försöker korrumpera klassen med fascism, revisionism och andra borgerliga lögner.
Vad dessa "invandringskritiska" opportunister är ute efter är inte hur man bäst organiserar arbetarklassen i Sverige för att störta borgarklassen. Vad de söker är ett snabbt och enkelt sätt att dra till sig sympatisörer eller väljare med löften om "mer välfärd" och "ordning och reda", allt för att gynna sina egna karriärer eller sin egen prestige.
Slutligen, vad gäller frågan om invandringen i sig, vem som tjänar på den och hur, samt varför borgarklassen behöver både invandring och rasistisk hets, så hänvisar vi till våra tidigare inlägg i ämnet samt till Mikael Nybergs artikel "Apartheid light - den nya svenska modellen". Vad gäller frågor om brottslighet, behovet av "lag och ordning" och behovet av kamp mot "islamism" och "hedersvåld" så rekommenderar vi också att läsa våra tidigare inlägg i ämnet (se nedan), men vi vill ändå kortfattat klargöra några saker. Självklart behöver man handfast bekämpa maffiaverksamhet, droghandel och våldtäkter - men den "maffia" i det här landet som har flest svenska arbetares liv på sitt samvete, som säljer den absoluta merparten av alla droger som söver och förstör vår klass, som ägnar sig åt det mest omfattande och våldsamma kvinnoförtrycket och som begår de största terrordåden och massmorden utomlands, det är den "maffia" som består av den svenska borgarklassen och dess stat. Och självklart behöver man bekämpa reaktionära religiösa auktoriteter som upprätthåller det feodala och patriarkala förtrycket - men inga "islamister" i någon förort kan mäta sig med den svenska borgarstaten och de övriga imperialisterna när det gäller att upprätthålla just sådant förtryck eller när det gäller att mörda och exploatera kvinnor. De som då skriker sig hesa om "gangsters" och "islamister" i förorten samtidigt som de lydigt bugar för den svenska staten, framställer den som det "mindre onda alternativet", manar till samarbete med den, ropar på polisåtgärder mot kriminella eller fascister och i slutändan kanske t.o.m. hoppas göra karriär som representanter för denna borgarstat, de representerar inte arbetarklassen, de är inget annat än fascister. Ska vi upprätthålla ordning och reda och försvara oss mot poliser, fascister och andra reaktionärer på gatorna och i våra bostadsområden så kan vi bara göra det helt oberoende av och i kamp mot borgarstaten såsom vår huvudfiende.
Tidigare inlägg i ämnet:
Om burkinin och imperialismen (september 2016)
Apropå kriminalitet och medborgargarden (april 2016)
Den "invandringskritiska vänstern" och försvaret av den borgerliga ordningen (september 2015)
Jakt på "islamister" som förevändning för mer repression mot arbetarklassen (juli 2015)
___________________________________________________
* Gregor Strasser var tidigt en ledande medlem av Hitlers fascistparti och dess paramilitära gren SA. Strasser och hans bror lade stor vikt vid att försöka mobilisera delar av arbetarklassen för fascismen, och betonade dess "antikapitalistiska" retorik. Detta har av en del tolkats som att Strasser representerade en "vänsterfalang" av fascismen, och olika grupper av s.k. "strasserister" och "nationalbolsjeviker" försöker än idag mobilisera arbetarklassen med denna retorik. I verkligheten är "strasseristerna" renodlade fascister, antikommunister och fiender till arbetarklassen.
Kyeyunes inlägg har bemötts av en rad kritiker, framför allt på tidskriften Clartés hemsida. Benny Andersson och Fred Torssander försöker där både kritisera Kyeyunes ståndpunkt och fördjupa sig i frågan, men även om de båda har flera bra poänger (läs dem!) så blir hela diskussionen om huruvida "invandringen är bra för arbetarklassen eller inte" ett villospår; precis det villospår som såväl liberalerna och "PK-vänstern" som fascisterna och den "invandringskritiska vänstern" vill leda in oss på. Det som alla dessa har gemensamt är nämligen att de inte vill ha, inte tror på och inte kan föreställa sig en arbetarklassens revolution som ska riva ner hela detta utsugarsamhälle, bygga arbetarstaten och socialismen och fortsätta göra revolution tills det inte längre finns några klasser. Hur radikala eller "antikapitalistiska" en del av dem än tror eller påstår sig vara, så bidrar de alla på olika sätt till att försvara den borgerliga diktaturen, den borgerliga staten, genom att sprida illusioner om "välfärdsreformer", om att "demokratisera" kapitalismen, om försvaret av en påstådd svensk eller västerländsk "civilisation", om en mer eller mindre "fredlig väg" till socialismen, etc.
Liksom den opportunism som Engels och Lenin avslöjade på sin tid, och liksom fascismen i dess olika tappningar, så baserar sig dess nutida anhängare inte på de djupaste, mest intensivt utsugna och förtryckta delarna av arbetarklassen, utan på småbourgeoisien (t.ex. den stackars syriske butiksägaren i Kyeyunes exempel), på arbetararistokratin och på själva arbetarklassens övre skikt; på dem som fortfarande har något att förlora, de som ännu inte vill se att kapitalismen oundvikligen håller på att falla och som ännu inte är redo att riskera den lilla trygghet de har kvar, de ynkliga smulor som borgarna kastar ned åt dem. Det är också där rasismen och "invandringsfrågan" kommer in i bilden. De djupaste, mest utsugna och förtryckta lagren av arbetarklassen och de förtryckta består, i världen och i allt större grad även i Sverige, i huvudsak av människor från de gamla kolonierna, från de idag halvkoloniala och halvfeodala länderna i tredje världen vilka exploateras och förtrycks av borgarklassen i imperialistiska länder som Sverige. Det är denna del av arbetarklassen och folket som utgör det verkliga hotet mot borgarklassens makt, det är där underdånigheten och tilltron till borgarstaten aldrig slagit rot, och det är där upproret börjar växa. Förr i Sverige var det blonda och blåögda arbetare som kastade sten på polisen och väckte skräck och avsky hos den "anständiga" arbetararistokratin och småbourgeoisien; idag består denna del av arbetarklassen till stor del (men givetvis inte enbart) av invandrare från tredje världen, och många av dem bär dessutom med sig ett välbehövligt hat mot imperialismen som de reformistiska klassförrädarna mer eller mindre lyckats bannlysa under årens lopp.
För att försöka stoppa upproret innan det hinner sprida sig och bli mer medvetet, mer organiserat, behöver den härskande klassen till varje pris isolera denna del av det arbetande folket från de övre skikten, de som fortfarande är "sansade" och laglydiga. Och här har vi själva kärnan i den nuvarande diskussionen. Den "invandringskritiska", "anti-islamistiska" - i verkligheten rasistiska och reaktionärt nationalistiska - kampanj som idag bedrivs av samtliga imperialiststater har just detta syfte: att avleda vårt hat och vår kamp bort från våra huvudfiender, de största mördarna och tjuvarna världen någonsin skådat, d.v.s. borgarklassen och dess imperialistiska stater (i vårt fall den svenska borgarstaten), och i stället rikta uppmärksamheten mot de "farliga fattiga", mot smågangsters, "muslimer" eller varför inte de obildade "white trash"-arbetarna i småstäderna på landsbygden. Vad menar då dessa nya strasserister* inom "vänstern" att man ska göra? Vilka är enligt dem de "goda krafter" man bör ena sig med i denna kamp mot "brottslighet", islamism och "massinvandring"? Jo, uppenbarligen just den borgerliga staten, dess partier och pampar, dess polisstyrkor och fascistiska vakthundar.
Kyeyunes text säger förstås inget av detta rakt ut. Han är vag, omständig och slingrande så att vi inte ska kunna peka på någon konkret ståndpunkt eller några verkliga slutsatser, och utger sig oskyldigt för att "bara peka på hur det faktiskt är" - även om han i verkligheten inte tar fram några fakta över huvud taget. Det viktiga är känslan, att "nu får det minsann vara nog med den här politiska korrektheten". Den påstådda "materialistiska" grunden för hans argumentation består i stort sett av 1) det banbrytande avslöjandet att "invandrare är en grupp som också består av olika klasser" (no shit Sherlock) och 2) en vag antydan om att vissa grupper (småborgare? arbetare?) materiellt skulle tjäna på att stoppa invandringen. Precis som Myrdal så tillhör Kyeyune den grupp av intellektuella som försöker skapa sig en nisch och få uppmärksamhet (eller dra till sig väljare, som i KP:s fall) genom att vara "kontroversiella" och "kritisera vänstern från vänster" - men eftersom de själva varken tror på eller vill ha någon revolution så kan de knappast kritisera reformisterna för att vara reformister. I stället söker de sig då i sin "radikalism" till fascismen, liksom så många borgerliga intellektuella före dem. Som karriärdrag har det redan visat sig framgångrikt för Kyeyune, som nyligen fick jobb som "fast kolumnist" på den numera sverigedemokratiskt inriktade tidningen Göteborgsposten. Där ska han hjälpa till att "ge läsarna bredare perspektiv" och "ommöblera i åsiktskorridoren".
Som både Marx och Lenin påpekade, så leder kapitalismens utsugning och förtryck - och arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp mot densamma - till att en del av de intellektuella ur småbourgeoisien och t.o.m. borgarklassen dras till de revolutionära rörelserna och ställer sig på arbetarklassens sida. Detta är viktigt, visar Lenin, eftersom det ger arbetarrörelsen ett tillskott av teoretisk, vetenskaplig och administrativ kunskap som den behöver för att segra; men från småbourgeoisien kommer också den opportunism och vacklan som är främmande och destruktiv för arbetarrörelsen. Detta leder till två slutsatser: för det första är det ytterst viktigt för den härskande klassen att hålla dessa potentiellt revolutionära intellektuella så nöjda som möjligt, fylla deras huvuden med borgerlig ideologi och förhindra att de på riktigt blir marxister och går över till arbetarklassen. För det andra är det ytterst viktigt för arbetarklassen att välkomna dessa intellektuella, omforma deras världsbild enligt arbetarklassens ideologi och lära sig av dem, men samtidigt att vara ytterst vaksam och aldrig låta sig luras när några av dem försöker korrumpera klassen med fascism, revisionism och andra borgerliga lögner.
Vad dessa "invandringskritiska" opportunister är ute efter är inte hur man bäst organiserar arbetarklassen i Sverige för att störta borgarklassen. Vad de söker är ett snabbt och enkelt sätt att dra till sig sympatisörer eller väljare med löften om "mer välfärd" och "ordning och reda", allt för att gynna sina egna karriärer eller sin egen prestige.
Slutligen, vad gäller frågan om invandringen i sig, vem som tjänar på den och hur, samt varför borgarklassen behöver både invandring och rasistisk hets, så hänvisar vi till våra tidigare inlägg i ämnet samt till Mikael Nybergs artikel "Apartheid light - den nya svenska modellen". Vad gäller frågor om brottslighet, behovet av "lag och ordning" och behovet av kamp mot "islamism" och "hedersvåld" så rekommenderar vi också att läsa våra tidigare inlägg i ämnet (se nedan), men vi vill ändå kortfattat klargöra några saker. Självklart behöver man handfast bekämpa maffiaverksamhet, droghandel och våldtäkter - men den "maffia" i det här landet som har flest svenska arbetares liv på sitt samvete, som säljer den absoluta merparten av alla droger som söver och förstör vår klass, som ägnar sig åt det mest omfattande och våldsamma kvinnoförtrycket och som begår de största terrordåden och massmorden utomlands, det är den "maffia" som består av den svenska borgarklassen och dess stat. Och självklart behöver man bekämpa reaktionära religiösa auktoriteter som upprätthåller det feodala och patriarkala förtrycket - men inga "islamister" i någon förort kan mäta sig med den svenska borgarstaten och de övriga imperialisterna när det gäller att upprätthålla just sådant förtryck eller när det gäller att mörda och exploatera kvinnor. De som då skriker sig hesa om "gangsters" och "islamister" i förorten samtidigt som de lydigt bugar för den svenska staten, framställer den som det "mindre onda alternativet", manar till samarbete med den, ropar på polisåtgärder mot kriminella eller fascister och i slutändan kanske t.o.m. hoppas göra karriär som representanter för denna borgarstat, de representerar inte arbetarklassen, de är inget annat än fascister. Ska vi upprätthålla ordning och reda och försvara oss mot poliser, fascister och andra reaktionärer på gatorna och i våra bostadsområden så kan vi bara göra det helt oberoende av och i kamp mot borgarstaten såsom vår huvudfiende.
Tidigare inlägg i ämnet:
Om burkinin och imperialismen (september 2016)
Apropå kriminalitet och medborgargarden (april 2016)
Den "invandringskritiska vänstern" och försvaret av den borgerliga ordningen (september 2015)
Jakt på "islamister" som förevändning för mer repression mot arbetarklassen (juli 2015)
___________________________________________________
* Gregor Strasser var tidigt en ledande medlem av Hitlers fascistparti och dess paramilitära gren SA. Strasser och hans bror lade stor vikt vid att försöka mobilisera delar av arbetarklassen för fascismen, och betonade dess "antikapitalistiska" retorik. Detta har av en del tolkats som att Strasser representerade en "vänsterfalang" av fascismen, och olika grupper av s.k. "strasserister" och "nationalbolsjeviker" försöker än idag mobilisera arbetarklassen med denna retorik. I verkligheten är "strasseristerna" renodlade fascister, antikommunister och fiender till arbetarklassen.
onsdag 30 november 2016
Bilder från det socialistiska Kina (1)
 |
| Varvsarbetare i Shanghai, tidigt 70-tal |
 |
| Stålverk i Peking 1972 |
 |
| Arbetare som startat en egen politisk studiegrupp, Shanghai 1972 |
 |
| Fysisk träning vid en skola i Shanghai, tidigt 70-tal |
 |
| Studenter vid universitet i Peking, tidigt 70-tal |
 |
| Kadrer i produktionsbrigaden i Ho Lo, tidigt 70-tal |
Om "GAL-TAN-skalan", Myrdal och den borgerliga vänstern
En av de senaste trenderna bland borgerliga intellektuella och politiker är den s.k. GAL-TAN-skalan. Konceptet utgår ifrån en idé om att "höger/vänster-skalan inte längre är tillämpbar" för att "världen har förändrats". Ja, ni vet: industrisamhället har ju bytts ut mot ett "informationssamhälle", det finns ingen arbetarklass längre, kommunismen "fungerade inte", och tusen andra sagor som borgarna och deras underhuggare på universiteten hittat på för att bli av med den där jobbiga marxismen och förhindra all verklig förståelse och förändring av samhället och världen.
Innan vi går in på vad "GAL-TAN" är för något, så bör det påpekas att borgarna har en helt annan definition av höger och vänster än vad vi kommunister har. Enligt deras definition står högern för sådana saker som "begränsad statsmakt", låga skatter, fri företagsamhet etc., medan vänstern står för "välfärd", höga skatter, stark statsmakt etc. D.v.s. en skala som snarast syftar på skillnader mellan olika typer av borgerlig politik, olika sätt att organisera den kapitalistiska ekonomin och politiken (den är dessutom lögnaktig eftersom det i verkligheten inte finns några borgare som vill ha en svagare borgerlig stat). Vi har en annan definition: för oss betyder höger allt det som tjänar till att bevara kapitalismen, klassamhället och utsugningen, medan vänster står för allt det som tjänar till att störta detta samhälle, erövra makten åt arbetarklassen och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns några klasser någonstans i världen.
Nåväl, nu har i alla fall dessa utsugarnas apologeter kommit på att höger/vänster trots allt påminner lite för mycket om det här med klasskamp och annat obehagligt. De har därför lanserat GAL-TAN-skalan, där "GAL" står för "Grön, Alternativ, Libertarian (frihetlig)" och "TAN" står för "Traditionell, Auktoritär, Nationalistisk". För dem som hör hemma i GAL-delen av skalan är det sådana saker som "miljöomtanke, tolerans för olika livsstilar, sexualiteter, religioner och annat samt frihet för individen" som är viktiga, och enligt Dala-Demokraten hör "Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ och allt mer Centerpartiet hemma här". Det är den mysiga och snälla delen av skalan kan man säga. I andra änden har vi TAN-anhängarna, som "sätter traditionella värderingar högt, betonar lag och ordning samt inordnande under auktoriteter i samhället, och värnar nationen och det nationella i olika avseenden". Kort sagt alltså en politisk skala som över huvud taget inte säger något om vilken klass som har makten, vilken klass som sugs ut och förtrycks, om vem som äger och inte äger, utan helt fokuserar på bekvämt abstrakta "värderingar".
Se hur fint den här modellen passar in i den imperialistiska borgarklassens nuvarande agenda: på ena sidan har vi de goda, moderna, toleranta och globaliserade frihetsälskarna, som - oavsett om de är "höger" eller "vänster" - tillsammans försvarar den "västerländska demokratin". På andra sidan har vi "nationalisterna", "fundamentalisterna", "extremisterna" med Putins Ryssland, och den Islamiska Staten i spetsen. Till den sista gruppen räknas förstås både kommunister och fascister, helt i enlighet med den borgerliga teorin om "totalitarismen".
Allt det här är förstås så dumt så att man inte borde behöva förklara det för folk som betraktar sig som marxister eller revolutionärer - men faktum är att "vänstern" i stort sett fullständigt har inordnat sig i detta svammel och accepterat det som om det vore fakta. Och då menar vi inte bara den "vänster" som låtit sig uppslukas av "identitetspolitik", "intersektionalism", "mångkultur" och skamlöst medlöperi med den nordamerikanska imperialismen och dess folkmord. Vi har nämligen samtidigt en annan slags "vänster" som idag påstår sig vara emot detta "flum", och utger sig för att hålla fast vid antiimperialismen, klasskampen och marxismen, men som i själva verket bara har klivit ner i en annan hörna av samma träsk som den övriga "vänstern" klampar runt i. Jan Myrdal, Stefan Lindgren och deras motsvarigheter i andra länder påstår idag att det är "nationalismen" som ska rädda oss undan imperialismen; inte arbetarklassens revolution, inte de förtryckta folkens befrielsekrig, utan en "nationalism" representerad av europeiska och amerikanska fascister samt av ryska och kinesiska imperialister.
Helt i enlighet med svamlet om "GAL-TAN" går de nu samman med fascisterna och stämmer t.o.m. in i borgarklassens rasistiska hetskampanjer mot invandrare och "terrorister". Eftersom de varken har några förhoppningar om revolution eller någon tilltro till världens arbetande folk, så har de fullständigt övergett marxismen och kampen för att störta hela det imperialistiska systemet. I stället tyr de sig därför till den ena eller andra imperialistmakten för att försöka hamna på den vinnande sidan i imperialisternas kamp om världsherraväldet. Precis som den "västvänliga" och "globaliserade" s.k. vänstern så pratar dessa "nationalister" inte om hur vi ska störta den svenska borgarstaten och alla de andra imperialistmakterna, utan om hur vi bäst kan stärka den svenska imperialismen genom allianser antingen västerut eller österut och genom socialfascistiska folkhemsreformer här hemma. Precis som den revisionistiske förrädaren Teng Hsiao-ping (som ledde de kuppmakare som återinförde kapitalismen i Kina från 1976), så uppmanar Myrdal & Co. oss att försonas med "våra egna" imperialister för att "besegra supermakten". Men syftet med denna påstådda "enhetsfront" är inte att besegra imperialismen som system, utan att tjäna den ena imperialisten mot den andra under förevändningar om en framtida "fredlig", "stabil" och "multipolär" imperialism - en "ultraimperialism", som den gamle renegaten Kautsky kallade det.
Nej, låt de borgerliga och småborgerliga politikerna och akademikerna ägna sig åt sina ideologiska krumbukter och sitt svansande efter den ena eller andra utsugarklicken. Vad arbetarklassen i Sverige behöver göra är att bygga en verklig vänster, som skall bli den svenska imperialiststatens värsta fiende och som tillsammans med världens alla arbetare och förtryckta folk beväpnar sig för att krossa hela det imperialistiska utsugarsystemet.
Innan vi går in på vad "GAL-TAN" är för något, så bör det påpekas att borgarna har en helt annan definition av höger och vänster än vad vi kommunister har. Enligt deras definition står högern för sådana saker som "begränsad statsmakt", låga skatter, fri företagsamhet etc., medan vänstern står för "välfärd", höga skatter, stark statsmakt etc. D.v.s. en skala som snarast syftar på skillnader mellan olika typer av borgerlig politik, olika sätt att organisera den kapitalistiska ekonomin och politiken (den är dessutom lögnaktig eftersom det i verkligheten inte finns några borgare som vill ha en svagare borgerlig stat). Vi har en annan definition: för oss betyder höger allt det som tjänar till att bevara kapitalismen, klassamhället och utsugningen, medan vänster står för allt det som tjänar till att störta detta samhälle, erövra makten åt arbetarklassen och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns några klasser någonstans i världen.
Nåväl, nu har i alla fall dessa utsugarnas apologeter kommit på att höger/vänster trots allt påminner lite för mycket om det här med klasskamp och annat obehagligt. De har därför lanserat GAL-TAN-skalan, där "GAL" står för "Grön, Alternativ, Libertarian (frihetlig)" och "TAN" står för "Traditionell, Auktoritär, Nationalistisk". För dem som hör hemma i GAL-delen av skalan är det sådana saker som "miljöomtanke, tolerans för olika livsstilar, sexualiteter, religioner och annat samt frihet för individen" som är viktiga, och enligt Dala-Demokraten hör "Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ och allt mer Centerpartiet hemma här". Det är den mysiga och snälla delen av skalan kan man säga. I andra änden har vi TAN-anhängarna, som "sätter traditionella värderingar högt, betonar lag och ordning samt inordnande under auktoriteter i samhället, och värnar nationen och det nationella i olika avseenden". Kort sagt alltså en politisk skala som över huvud taget inte säger något om vilken klass som har makten, vilken klass som sugs ut och förtrycks, om vem som äger och inte äger, utan helt fokuserar på bekvämt abstrakta "värderingar".
Se hur fint den här modellen passar in i den imperialistiska borgarklassens nuvarande agenda: på ena sidan har vi de goda, moderna, toleranta och globaliserade frihetsälskarna, som - oavsett om de är "höger" eller "vänster" - tillsammans försvarar den "västerländska demokratin". På andra sidan har vi "nationalisterna", "fundamentalisterna", "extremisterna" med Putins Ryssland, och den Islamiska Staten i spetsen. Till den sista gruppen räknas förstås både kommunister och fascister, helt i enlighet med den borgerliga teorin om "totalitarismen".
Allt det här är förstås så dumt så att man inte borde behöva förklara det för folk som betraktar sig som marxister eller revolutionärer - men faktum är att "vänstern" i stort sett fullständigt har inordnat sig i detta svammel och accepterat det som om det vore fakta. Och då menar vi inte bara den "vänster" som låtit sig uppslukas av "identitetspolitik", "intersektionalism", "mångkultur" och skamlöst medlöperi med den nordamerikanska imperialismen och dess folkmord. Vi har nämligen samtidigt en annan slags "vänster" som idag påstår sig vara emot detta "flum", och utger sig för att hålla fast vid antiimperialismen, klasskampen och marxismen, men som i själva verket bara har klivit ner i en annan hörna av samma träsk som den övriga "vänstern" klampar runt i. Jan Myrdal, Stefan Lindgren och deras motsvarigheter i andra länder påstår idag att det är "nationalismen" som ska rädda oss undan imperialismen; inte arbetarklassens revolution, inte de förtryckta folkens befrielsekrig, utan en "nationalism" representerad av europeiska och amerikanska fascister samt av ryska och kinesiska imperialister.
Helt i enlighet med svamlet om "GAL-TAN" går de nu samman med fascisterna och stämmer t.o.m. in i borgarklassens rasistiska hetskampanjer mot invandrare och "terrorister". Eftersom de varken har några förhoppningar om revolution eller någon tilltro till världens arbetande folk, så har de fullständigt övergett marxismen och kampen för att störta hela det imperialistiska systemet. I stället tyr de sig därför till den ena eller andra imperialistmakten för att försöka hamna på den vinnande sidan i imperialisternas kamp om världsherraväldet. Precis som den "västvänliga" och "globaliserade" s.k. vänstern så pratar dessa "nationalister" inte om hur vi ska störta den svenska borgarstaten och alla de andra imperialistmakterna, utan om hur vi bäst kan stärka den svenska imperialismen genom allianser antingen västerut eller österut och genom socialfascistiska folkhemsreformer här hemma. Precis som den revisionistiske förrädaren Teng Hsiao-ping (som ledde de kuppmakare som återinförde kapitalismen i Kina från 1976), så uppmanar Myrdal & Co. oss att försonas med "våra egna" imperialister för att "besegra supermakten". Men syftet med denna påstådda "enhetsfront" är inte att besegra imperialismen som system, utan att tjäna den ena imperialisten mot den andra under förevändningar om en framtida "fredlig", "stabil" och "multipolär" imperialism - en "ultraimperialism", som den gamle renegaten Kautsky kallade det.
Nej, låt de borgerliga och småborgerliga politikerna och akademikerna ägna sig åt sina ideologiska krumbukter och sitt svansande efter den ena eller andra utsugarklicken. Vad arbetarklassen i Sverige behöver göra är att bygga en verklig vänster, som skall bli den svenska imperialiststatens värsta fiende och som tillsammans med världens alla arbetare och förtryckta folk beväpnar sig för att krossa hela det imperialistiska utsugarsystemet.
måndag 31 oktober 2016
John Pilger: om imperialismens massmord i Jemen
Såhär skriver journalisten John Pilger om det pågående folkmordet i Jemen och hur imperialisternas intellektuella underhuggare hjälper till att göra det möjligt (vår egen översättning):
(Här finns hela artikeln)
"Västvärldens medeltida klientstat Saudiarabien - till vilken USA och England säljer vapen för flera miljarder dollar - håller just nu på att förgöra Jemen, ett land som är så fattigt att i bästa fall hälften av barnen är undernärda.
Titta på YouTube så kan du se vad det är för slags bomber - "våra" bomber - som Saudierna använder mot utfattiga byar, och mot bröllop och begravningar.
Explosionerna ser ut som från små atombomber. De i Saudiarabien som riktar bomberna mot dessa byar arbetar sida vid sida med brittiska officerare. Om detta faktum sägs ingenting på kvällsnyheterna.
Propaganda är som mest effektiv när vårt samtycke manipuleras fram av dem som har en fin utbildning - Oxford, Cambridge, Harvard, Columbia - och med karriärer på BBC, the Guardian, the New York Times, the Washington Post.
Dessa organisationer är kända som liberala media. De framställer sig själva som upplysta, progressiva språkrör för den moraliska tidsandan. De är antirasistiska, pro-feministiska och pro-LGBT.
Och de älskar krig.
Samtidigt som de talar för feminismen, så stödjer de plundringskrig som berövar oräkneliga kvinnor deras rättigheter, inklusive rätten till liv."
(Här finns hela artikeln)
När fascister klär ut sig till antiimperialister
Nu när en del som utger sig för att vara
"marxister" går hand i hand med fascisterna, och fascisterna försöker
lura i oss att de är "antiimperialister", så vill vi rekommendera att
läsa några utdrag ur Franz Neumanns "Behemoth" från 1942. Här
beskriver han bl.a. hur Hitlerfascisterna systematiskt försökte framställa sig
inte bara som en "arbetarrörelse" utan också som
"antiimperialister". För att ena befolkningen till stöd för den tyska
imperialistiska borgarklassen och dess krig, försökte fascisterna t.o.m.
använda "marxistiska" argument för att framställa Tyskland som ett
"proletärt" land och dess imperialistiska rivaler som
"degenererade kapitalister".
Parallellen till dagens fascistiska nationalister i Europa är slående;
de som idag förespråkar den europeiska (i verkligheten framför allt den tyska)
imperialismens expansion - gärna i samarbete med ryska och kinesiska imperialister
- i kamp mot dess "angloamerikanska" rivaler, försöker nu framställa
sig som "antiimperialister" precis som Hitlerfascisterna på sin tid.
Vi som är marxister och antiimperialister på riktigt låter
oss inte luras. Inte av USA-imperialismens lakejer och deras liberalism, deras
"mångkultur", deras falska "antirasism" och deras hycklande
borgerliga feminism. Inte av de övriga imperialisternas lögner om den
"multipolära världen" och deras falska antiimperialism i
"nationalismens" namn. Och inte av den fascistiska och rasistiska hetsen
som sprids från båda lägren. Vi fortsätter i stället vår kamp för en verklig
arbetarrörelse, ekonomiskt, ideologiskt och politiskt oberoende av
imperialisterna och alla deras lakejer till höger och "vänster", för
att ena världens arbetare och folk och beväpna oss för att sopa bort ALLA
imperialisterna från jordens yta, inte bara några av dem.
Vi kommer snart att återkomma till frågan om Myrdals och
hans gelikars hyllningar till den imperialistiska chauvinismen; tills dess är
utdragen nedan en bra introduktion till ämnet. "Behemoth" finns som
sagt inte i svensk översättning, så översättningen är vår egen.
"De härskande och de underlydande måste framställas som om de kämpar för samma intressen; de interna sociala motsättningarna måste användas och förvandlas till extern aggression.
Den nya nationalsocialistiska doktrinen om en rasmässig proletär imperialism är det högsta uttrycket för denna metod. Denna doktrin sammansmälter två grundläggande beståndsdelar: hatet mot England och hatet mot Marx.
Teorins kärna är extremt simpel. Tyskland och Italien är proletära raser, omgivna av en värld av fientliga plutokratisk-kapitalistisk-judiska demokratier. Kriget är således ett proletarismens krig mot kapitalismen. 'Detta krig är således ett pengamaktens krig mot arbetet och mot den kreativa människan, som är arbetets förkroppsligande.' Kreativa människor måste slå sig samman. 'För alla de uppvaknande folk som gör arbetet till livets fokus, måste slagordet hädanefter vara: arbetare i alla länder, förena er för att krossa den engelska kapitalismens välde.' Med dessa ord inledde Dr. Robert Ley, ledare för Tyska Arbetsfronten, den nya propagandakampanj som kulminerade i Hitlers tal i december 1940. Detta tal ställde kapitalistisk frihet, alltså friheten 'för alla att roffa åt sig, fritt från statlig kontroll,' mot 'arbetets makt'. 'Jag byggde upp hela min ekonomi på arbetets grund. Vår tyska mark, som inte är grundad på guldet, är värd mer än guld.' Kriget framställs som ett krig för en 'värld av kooperativt arbete' mot 'själviskheten… kapitalismen… privilegier åt individer och familjer', mot den 'förbannade plutokratin, mot de få familjedynastier som administrerar den kapitalistiska marknaden till tjänst för några hundra personer som i slutändan styr dessa familjer'.[…]Rasmässig proletarism är nationalsocialismens verkliga teori och dess farligaste uttryck. (…) Det råder inget tvivel om att doktrinen är attraktiv. Den utnyttjar hatet mot England, ett starkt motiv i Tyskland, i många delar av det Brittiska imperiet och i många latinamerikanska länder. Den utnyttjar hatet mot judar, motviljan mot kapitalismen och använder sist men inte minst marxismens språkbruk och symbolik i ständigt större utsträckning. Det är tydligt att själva syftet med den rasmässiga proletarismens doktrin är att locka de arbetande klasserna.[…]Det är obestridligt att den marxistiska teorin och symboliken helt genomsyrade de socialdemokratiska och kommunistiska arbetarrörelserna och formade deras karaktär, och det är i detta sammanhang som den rasmässiga proletarismens teori måste förstås. Denna teori är ett försök att utrota marxismen genom en förvandlingsprocess.[…]När vi läser dessa nya ideologiska uttalanden, kan vi nästan tro att de är marxistiska analyser utsmyckade med en touch av Spengler, Moeller van der Bruck och Rosenberg. T.ex. så är en ledare i Frankfurter Zeitung med titeln 'Den sjunkande världen' faktiskt en marxistisk kritik av Storbritannien. Även om det enligt artikeln finns rika människor i Tyskland, så 'har de inget att säga till om', i motsats till England, som är 'hemvist för en förfallande borgerlig värld'.[…]Det säger sig självt att analysen inte är verkligt marxistisk, utan pseudo-marxistisk. Den riktar sig uteslutande mot pengarna och bortser från varans fetischistiska karaktär. Men språkbruket är definitivt utformat enligt behovet av att erövra de marxistiska massorna för vilka termerna skulle vara bekanta."
 |
| John Heartfield: Goebbels klär ut Hitler till Marx |
torsdag 6 oktober 2016
Bertolt Brecht: "där slaktarna tvättar sina händer"
"De som är emot fascismen utan att vara emot kapitalismen, som jämrar sig över det barbari som kommer av barbariet, de är som människor som vill äta sin kalvstek utan att slakta kalven. De äter gärna kalven, men gillar inte åsynen av blod. De är helt tillfreds om slaktaren bara tvättar sina händer innan han väger köttet. De är inte emot de egendomsförhållanden som ger upphov till barbariet, de är bara emot själva barbariet. De höjer sina röster mot barbariet, och de gör så i länder där just dessa egendomsförhållanden råder, men där slaktarna tvättar sina händer innan de väger köttet." (Bertolt Brecht)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)